Nyansera bilden av missionären

”Immanuelkyrkan i Stockholm vill vara en kyrka som respekterar mångfald och olikheter.” Det målet uppnår man inte genom att i kyrkan  måla över eller ta bort allt som kan beröra eller påminna om den värld som är utanför och där Jesus befallt oss att förmedla frälsningens evangelium. Det som behövs är att  skaffa sig kunskap om det man ser och inte famla i okunskap och självskapade rasistiska tolkningar. Att kasta Missionsförbundets historia på sophögen är både skamligt och en grov skymf mot dem som trodde på och vågade bygga upp en organisation vars uppgift var att, i enlighet med missionsbefallningen, förmedla evangeliet till andra folk.

Vad är det då den omstridda tavlan vill visa? Jo, grunden för Svenska Missionsförbundets (SMF) existens, behovet av evangelium till andra folk och den brutala, skrämmande och fantastiska verkligheten i detta vågspel. Genom tio år som ansvarig för Missions­förbundets arkiv blev jag väl medveten om den sorgliga okunnigheten inom pastorskåren om förbundets historia. 

Myten om att det var P.P. Waldenström som skapade Missionsförbundet och att det var en utbrytning ur Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) på grund av Waldenströms teologiska ställning i försoningsfrågan lever vidare. 

Det är en långlivad efterkonstruktion, som inte har någonting med verkligheten att göra. Missionsväckelsen drog genom Europa och det var situationen bland ”hednafolken” som kallade till handling. 

EFS hade påbörjat mission i Östafrika, men missionärernas arbete toppstyrdes av Svenska kyrkan som krävde att missionsarbetet skulle styras, såväl teologiskt som praktiskt, på samma sätt och villkor som i Sverige. Konfrontationen mellan missionärernas verklighet och krav på förändringar och Domkapitlets paragrafrytteri ledde till kollaps. 

Missionsvännerna visste vad de ville göra, men det saknades en organisation för detta. Svaret blev ett förbund för mission, Svenska Missionsförbundet. Beslutet om bildandet av SMF skedde på predikantmötet i Stockholm 1878. Waldenström var inte ens närvarande när detta skedde.

Det var alltså behovet av mission som skapade förbundet och det var också det kitt som höll ihop förbundet under mer än 130 år. Detta trots kriser och kritik och påhopp om rasism, ja, även trots Waldenström faktiskt. I dag är situationen omvänd. Vi har skapat en ny kyrka men vad ska vi göra tillsammans för att den ska hålla ihop? Kasta ut historien ? Måla alla väggar vita och skapa ”feel good”-lokaler ?

Att missionärer skulle vara rasister är inget nytt. På 1960—70 talet var det skamligt att vara missionär. Hade man jobbat i u-land så hade man ingen talan. Då var man ju imperialist och rasist och en del av förtryckarsystemet. Allt var kolonialismens fel, och det ligger ju en hel del sanning i det. Men bara kolonierna blev fria skulle himmelriket komma. Att en del enskilda gör sig till talesperson för alla människor av en viss hudfärg är ingen nyhet. Att människor i Afrika inte behöver någon hjälp låter inte troligt. Det är bara att resa ned till Medelhavet och titta på vad som pågår där. Vad är orsaken till denna massflykt från Afrika? Svaret är rasism i alla dess former. Mer än någonsin behövs evan­gelium där.

Mission är inte att rädda en kontinent eller ett land eller ens ett folk — det är erbjudandet till den enskilda människan till livsgemenskap med levande Gud genom Jesus Kristus. Måste man komma från ett visst land eller ha en viss hudfärg för att förmedla detta budskap? Nej, naturligtvis inte, ”här är varken jude eller grek”.

Rasismen kan man se i kläderna, sägs det. Myten om den vitklädde missionären som spatserar i djungeln med sin bibel sitter djupt. Varken djungelns gyttja eller askan på den kruttorra savannen lämpar sig för vita kläder. När missionärerna var på resa i okända trakter så gick man aldrig in i en by utan lov. Man slog läger vid närmaste vattendrag, tvättade sig ren, satte på sej vita kläder för att visa respekt för hövdingen och folket och gick sedan in. Detta som kontrast till kolonialmaktens maktdemonstrationer och härjningar. Även vid gudstjänster och möten klädde man sej i vitt. 

Missionärens ämbetsdräkt är inte mer ­rasistisk än de blåkläder som man rekommenderar pastorerna i vår kyrka i dag.

I mitten på tavlan ser man en lång rad av katekumener som nu avslutat dopskolan och på väg till dopet har de alla ett vitt dopskynke. De skall inte döpas till missionären eller till kyrkan eller till missionärens världsuppfattning, de skall döpas till enhet i Kristus. Men uppförstorat, framför dopgraven står tre figurer med stympade händer, drabbade av någon kolonial straffexpedition. Kanske leddes den av svenskar. Det var många från Sverige i Kongofristatens tjänst. 

Men se, de tre har också dopskynken på sej.  Hur kan de låta döpa sig av en vit man? Jo de är inte rasister, de vill också vara en del i Kristi kropp och sprida ljus och hopp i en bisarr värld. Dessa tre kan ju också ses som representanter för en person som alltid är närvarande där evangeliet predikas. 

Tavlan representerar inte Afrika som kontinent, inte heller något enskilt land. Det är bara bilder från det område i Kongo där SMF arbetat och de utmaningar som missionen och de infödda kristna ställdes inför. Och som sagts, grunden för existensen av det som en gång var SMF.