Det som förr identifierades som en missionsförsamlings väsentligaste uppgift rymdes i orden mission och evangelisation. Ordet mission stod för den genom samfundet bedrivna verksamheten i andra länder. Den lokala församlingen stödde det arbetet med ekonomiska medel och förbön. Många församlingar fick uppleva glädjen att medlemmar upplevde kallelsen att ge sitt liv åt missionskallet.

Evangelisation stod för det arbete som syftade till att vinna människor i verksamhetsområdet för personlig kristen tro och medlemskap i församlingen. Den verksamheten hade ofta formen av regelbundet återkommande möteskampanjer genom vilka man sökte nå ut till allmänheten med evangelisk förkunnelse. Man hade den övertygelsen att predikan i kraft av Kristi ord var trosskapande.

Pastor P.M. Mårtensson i Betlehemskyrkan i Göteborg skrev på 1920-talet i en årsberättelse i sak följande: När församlingen inte längre årligen tillförs människor som genom våra möten kommer till tro är det snart ute med oss. Vad han menade var, att då tillväxten uteblir inträder tillbakagången. Historien har sedan visat att han hade rätt. Det finns inget status quo i kyrkans liv, där är antingen tillväxt eller avtyning. Mårtensson var inte tillfreds med endast bibehållandet av läget.

Med vilka ord går det att i dag definiera den väsentliga uppgiften för en församling i Equmeniakyrkan? De ovan nämnda orden kan svårligen användas. Mission i den ovan nämnda bemärkelsen anses i stort sett ha spelat ut sin roll och ersatts med olika former av biståndsverksamhet. Evangelisation i ovan nämnd bemärkelse förekommer endast undantagsvis. De pastorer som nu kan konstatera status quo är mycket nöjda och de flesta andra har vant sig vid uttunningen och marginaliseringen. Finns det några ord som kan inrymma vad som idag uppfattas som församlingens kärnuppgift? Hittar vi inga sådana ord, tyder det på att vi har tappat konceptet för verksamheten.

Det finns tecken på att predikan inte längre betraktas som väsentlig för trons uppkomst och tillväxt. Talesätt som ”vad skall pastorn prata om i dag” indikerar inte att predikan ses som förmedlare av Guds troskapande nåd. Om predikan inte längre föder personlig tro föder den sannolikt inte heller något engagemang. Kristen tro består nämligen av försanthållande, relation och engagemang. Saknas den tron bortfaller motivationen för församlingens egentliga uppdrag. Då har väl själva motorn gett upp?

Vad har hänt på vägen från det unga växande Missionsförbundet till dess stagnation och tillbakagång? Tunnades någonstans efter vägen evangeliet ut så att det inte längre var ett glädjebud med en lockton? Tappade det sin lyftkraft och övergick till att bli en tyngd? Kanske. I väckelsens 1800-tal tror jag att relationen mellan predikant och lyssnare var jämbördig. Förkunnaren var en syndare som funnit upprättelse och livsmening i mötet med Jesus och lyssnaren var en syndare som erbjöds detta. Förkunnaren var inte ovanför lyssnaren, endast lite före.

När 1900-talspastorn talade var folkväckelsen historia. Lyssnarna upplevde sig inte självklart som syndare och pastor kunde hänfalla till att i stället för att erbjuda nåd inrikta sig på att övertyga lyssnarna om att de var syndare. Då blev väckelsens gåva, syndamedvetandet, ett krav. Pastorn hade svårt att tro att Gud kunde ge sin nåd åt andra än de som upplevde väckelse på det gamla sättet. Jag klandrar inte pastorn för det, men det är en tragedi om han därigenom upplevdes som en lagisk moralist istället för en hjälpberedd medmänniska.

Alla försök att kopiera folkväckelsen har misslyckats. Guds gåvor kan inte och skall inre kopieras, de är färskvaror från ovan.

Vad predikar pastorn 2018? Frågan är om hen också villkorar nåden eller om hen släpper loss den? Den lössläppta nåden är den som Gud får göra vad han vill med. Den är inte kontrollerad av förkunnaren och kyrkan. I folkväckelsen var inte kyrkan mäktig att styra skeendet. Kyrkan måste inse att den inte skall styra Guds nåd, den skall endast förmedlas på Guds egna villkor. Hade Missionsförbundet problem med den insikten under 1900-talet? Kanske Katarina församling i Stockholm förstått nådens väsensart då den deklarerar: ”Vi säger inte att vi hjälper andra. Vi säger: Vi hjälper varandra.” Ingen är över den andre, möjligen är någon en bit före.