Är det möjligt att hitta tillbaka till 1960- och 70-talets nybyggaranda? Vad kan vi lära oss av en expansiv period hos Equmeniakyrkan bildarsamfund och hur kan vi undvika nedläggning av krisande församlingar?
Med dessa viktiga frågor inbjuder Bernt Wåhleman till samtal om kyrkans framtid (Sändaren 26/2017.)
Egentligen skulle jag vilja gå längre tillbaka. Till tiden då 100 missionshus byggdes i Roslagen och lika många på Södertörn. Ja, även på Gotland byggdes lika många. Equmeniakyrkan i Region Stockholm är välsignad med väckelsehistoria som en gång handlade om en nyfunnen evangelisk befrielse. Missionshusexpansion var ett av många resultat. Är inte det något svårgripbart i våra dagar? Hur lyckades man bygga något så stort med så lite? Vetekornet hade verkligen slagit rot. Med tacksamhet till dessa våra mödrar och fäder, vilka vi förutan inte varit där vi är idag, vill jag tillsammans med Wåhleman fortsätta diskutera vad vi kan lära oss av den senare frikyrkliga expansionen i Stockholm.
Också jag har fångats av berättelsen om tillväxtperioden i huvudstadens förorter på 1960- och 70-talet. När Equmeniakyrkans Stockholmsregion skulle etableras, gjorde jag en storstadsstudie som inledningsvis berörde denna unika förnyelse. Men den våghalsighet och framåtanda Wåhleman hänvisar till var inte så självklar som man skulle kunna tro. Tvärtom föregicks framgångssagan mera av oro och osäkerhet. Vid några distriktsmöten i Liljeholmens Missionskyrka i början av 1950-talet, suckade den dåvarande distriktsföreståndaren Martin Buckard tvivlande, när han framför sig såg en hasardartad utveckling ”som bara ilar oss förbi”. Frågorna om hur kyrkan skall evangelisera var många, liksom osäkerheten om vad storstaden egentligen gör med människan. Man såg hur ”Stockholms omdaning” lett till ”människans rotlöshet”. Hur kan en kyrka överleva då?
Men just där på ett distriktsmöte, i en kombination av folkrörelsens nära humanism, religiös trosvisshet och samhällsreflektion, men också hårt arbete och beredskap till uppoffringar, identifierades vad sociologer långt senare också sett. Samhället har genom modernitet och urbanisering utvecklat en instabilitet som inte har någon motsvarighet i bygemenskapen. Vi måste vara kyrkan på ett annat sätt än tidigare. Vi måste våga något helt annat. Vi måste bygga nya kyrkor.
Wåhleman efterfrågar forskning på nybyggarexpansionen. Jag kan inte annat än instämma, för vad vi kan se genom backspegeln är inte alldeles självklart. Ville man verkligen följa tidsandan eller var dessa småkyrkor i förorten ett försök att återskapa bygemenskapen? Var 60- och 70-talets frikyrkor beredda på förändring? Vad var det man egentligen vågade? Av detta kan en lärdom dras. Man tog sin oro på allvar, man tog tid på sig för att efter flera år av överväganden, ta sats och bygga något man trodde på.
Vad som framkommit i senare forskning om urbanisering och det moderna samhället är att den hotande rotlösheten är konkret och för många ett problem som lett till ensamhet och ett segregerat samhälle. Detta har de nya kyrkornas förortsgemenskap delvis lyckats möta.
Parallellt med rotlöshet finns samtidigt människans behov av självständighet och integritet. Till det vet vi att millenie-generationen födda på 1980- och 90-talet, söker efter äkthet och involvering, inte servering av något färdigt. Då kan det lika gärna vara. Deras självständighet är medfödd. Några korta slutsatser kan härmed dras:
Kyrkan skall fortsatt vara en diakonal gemenskap med plats för olika människor.
Kyrkan måste bli bättre på att lyssna där matchning av individer och gemenskaper blir en förmåga, inte en arbetsuppgift. Var finns dessa nyckelpersoner?
Vad det handlar om är en ny sorts timing som kräver lyhördhet. Eller det vi brukar kalla för att tillsammans söka Guds vilja.
Kyrkans hållbarhet och utveckling handlar om hur vi lyssnar in särskilda behov på lokalplanet och kan därför aldrig bli en skrivbordsprodukt.
Nya kyrkor och församlingar är resultatet av vad man funnit, aldrig ett mål i sig.
Där berättelsen om den evangeliska friheten slår rot växer kyrkan fram.
Samhällets instabilitet har lett till isolering och räddhågsenhet. Det handlar om en osäkerhet som också en lokal församling måste härbärgera, genomleva men också medvetet ge plats för. När kyrkan inte blir ett med världen har den inte längre del i Kristi gestalt (Bonhoeffer). Samtidigt har distanseringen inneburit en förmåga att till slut kunna vara sig själv. Om jag återgår till början av denna artikel och 1800-talets väckelse, så var det just det som frikyrkligheten lyckades med. Vi fångade ett behov av frihet och självständighet, som i mötet med den enskildes utsatthet, förde oss samman till en ny gemenskap.
Folkrörelsekristendom var som bäst där kornet tillfälligt slog rot och mötte det dagsaktuella. Lättfotat åstadkom vi det människan längtade efter skulle hända. Också idag är människan färskvara och inget som går att lagerhålla för bistrare tider. Det gäller även kyrkan. Skall 50 nya församlingar byggas måste det ske i denna medvetenhet. Vilket också gäller små utrotningshotade församlingar. Där ropet på frihet bekräftas med rum för äkthet och deltagande växer en ny gemenskap fram.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR