Andreas Möller och Helen Åkerman försäkrar (Sändaren 14/2017), att mina farhågor (Sändaren nr 13)  rörande konsensusmodellen för beslut är obefogade. I stället för klassisk folkrörelsedemokrati ska vi ”samtala tillsammans om olika tänkbara lösningar” (har vi verkligen inte gjort det förut?). Minoriteten har ingen vetorätt, men om den ”kan tänka sig  leva med att att beslutet fattas, noteras det i protokollet”.

Och om den inte kan tänka sig att leva med beslutet – vad händer då? Jo, då ”låter vi antingen frågan vila eller går till vanlig majoritetsomröstning”.  Alltså i praktiken –  antingen ett minoritetsveto eller vanlig folkrörelse-demokrati. Och om det inte är minoritetsveto – vad är då poängen? Problemet är just att den som söker rida på två hästar är tryggast, om hästarna står stilla på samma fläck. Och status quo skapar ingen rörelse framåt, vilket möjligen är syftet. Eller åtminstone effekten.

Det snällaste som kan sägas om konsensusvurmen är, att dess tillskyndare är så rädda för kontroverser och konflikter, att de söker hjälpa oss alla vara snälla(re). Som vi inte redan är alldeles för snälla och därför saknar en tydlig profetisk röst i samhälle och kulturliv.