Är det inte dyra representationsresor så är det medlemstapp, bojkotter av Israel och påstådd ängslighet inför bärandet av kors. Men frågan är om inte Svenska kyrkans kris mest handlar om ett trist arv från partierna som styr henne?

Varje politiskt parti har sin historia, kultur och sina falanger. Mellan höger-och vänstersidorna i respektive parti utkämpas regelbundna strider där man utmålar varandra som ett större hot än de andra partierna. Det är denna kultur som spökar i Svenska kyrkan när två falanger gräver skyttegravar och kastar etiketter mot varandra. I stället för att se det goda i varandras bidrag till kyrkan jämför man sina egna bästa sidor med ”den andra sidans” sämsta. Dessutom är inte hälften av krigsrubrikerna som slängs ut sanna. I stället är det ett kvällstidningslikt sammelsurium av överdrifter och meningar tagna ur sitt sammanhang. Här skulle en protestantisk kyrka kunna lära mer av sitt arv, att gå till källan och samtala med varandra.

Det betyder inte att vi inte får tycka olika. Kristenheten är en trosgemenskap, inte åsiktsgemenskap och genom olika perspektiv kan vi utvecklas. Men för kyrkan borde det ske genom teologiska samtal snarare än via politisk debatt. Kyrkan är inget parti men kyrkans teologi kan få politiska konsekvenser. Om kyrkan då ska bli tagen på allvar gäller det att komma samman och bli en förebild för det goda samtalet.

Philip DeCroy