Modern antisemitism är förklädd

Replik på ”Tro under ockupation” Sändaren 6/2014.

Jo, Anna-Karin Hammar och Lena Lönnqvist, kritik av Israel kan visst vara antisemitism. Inte alltid, men ofta. Exempelvis slås det i internationella dokument fast vad som kännetecknar antisemitism; att när Israel framställs som en rasistisk stat eller när Israel bedöms efter måttstockar som inte tillämpas på någon annan stat handlar det om antisemitism förklätt som kritik av Israel, men som egentligen riktar sig mot judar. Notera också att Israel av Freedom House bedöms som ett av två fria länder i Mellanöstern. Det andra är Tunisien.

A-K H och LL demoniserar Israel och dess judiska invånare konsekvent. Ingen annan stat bedöms efter samma måttstock som Israel; Israel som världens jude.

Kairos-dokumentet är uppbyggt på motsatspar där judendomen står för något skrivet i ”sten” — alltså något dött och passé — medan kristendomen beskrivs som ”levande” och ”kärlek”. Detta är det sätt som kyrkan historiskt har beskrivit judar och judendom på under snart 2000 år. En tung barlast av antisemitism som i dag hålls levande och försvaras av präster i Svenska kyrkan. Det är inte oförskämt att påstå detta. Däremot är det djupt tragiskt, liksom att Mitri Raheb fick äran att tala i Uppsala domkyrka i lördags.

Det finns mycket mer att säga om Kairos-dokumentet. Men på grund av utrymmesskäl hänvisar vi här till skribenten Anna Ekströms kritik: http://si-info.org/index.php?id=856

Och visst använder sig Mitri Raheb av antisemitisk retorik. Här är ett exempel där han använder sig av rasbiologiska resonemang i ett tal på Christ at the Checkpoint-konferensen 2010: ”Actually, Israel represents Rome of the Bible, not the people of the land. I’m sure if we were to do a DNA test between David, who was a Bethlehemite, and Jesus, born in Bethlehem, and Mitri, born just across the street from where Jesus was born, I’m sure the DNA will show that there is a trace. While, if you put King David, Jesus and Netanyahu, you will get nothing, because Netanyahu comes from an East European tribe who converted to Judaism in the Middle Ages.”

Alltså, blodet (DNA) är det som avgör. Ett citat som, om vi byter ut vissa namn och personer, skulle kunna vara taget ur SD:s program.

Avslutningsvis: Jesus var mycket, för en del profet, för andra Guds son, men om vi ser bortom de kollektiv som A-K H och LL vill definiera Jesus till, var han också en människa som alla vi andra, bortom palestinier, kristen, muslim eller jude. Det är så vi väljer att se honom.

 

Lisa Abramowicz

gen sekr Svensk Israelinformation

 

Ulf Öfverberg

ordf Samfundet Sverige-Israel

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
David Berjlund
Nej, det är inte DNA som avgör. Och just det säger Mitri Raheb några meningar längre fram i det citerade talet. Debattörernas (förkortade) citat från Raheb kommer från ett sammanhang där han talar om Bibelns historia, och om sambandet mellan människor i Bibeln och de människor som har lång historia i Palestina och Israel. Han säger uttryckligen att det gäller det palestinska och, delvis, det judiska folket. "Delvis"? Givetvis på grund av den långa diasporan, och att människor konverterat till judendomen. Och när han skriver om Israel som "Bibelns Rom" är det mycket tydligt att han talar om den moderna statsbildningen Israel, och dess makt. Och efter detta stycke poängterar Raheb tydligt att det inte är DNA:t som spelar roll. "... if we want to understand what the people mentioned in the Bible were dealing with, we have to listen to the Palestinian voice. Not because of the DNA, but because of this experience that I will talk about shortly." Att historisk hemortsrätt ofta är ett argument i Palestina och Israel kan man ha synpunkter på, men Raheb talar alltså om bibeltolkning utifrån historiska erfarenheter. Om sådana spelar roll kan man också diskutera. Det är vad han gör.
Bertil Widen
Vid konferensen Christ at the checkpoint 2010 - där Raheb bl a utlägger sina tankar kring det heliga landet - framför han alltså den (helt ovetenskapliga) teorin om att de europeiska judarna inte är judar utan en östeuropeisk folkstam som konverterade till judendomen under Medeltiden. (Han gör det i syfte att förneka dem deras rätt och tillhörighet till det heliga landet). Det handlar alltså i hans resonemang inte bara om att individer som inte är etniska judar anslutit sig till judendomen. Lite otäckt att veckan efter att vi ihågkommit förintelsen av Europas judar och andra minoriteter, så ställs en man i fokus som förnekar dem, och de överlevande som flydde till Israel, sitt judiska ursprung. (En förnämlig bok om judarnas vandring från Medelhavsområdet upp genom Europa är Paul Kriwaczek´s Yiddish Civilization - Rise and fall of a forgotten nation.)
Thorsten Schütte
När man följer debatten om Israel/Palestina och utgår från talesättet: Det är sällan ens fel när två träter - då kan man inte bli annat än bedrövad på all vägran att lyssna på motparten och ta in vad den säger, all medveten tolkning av det som sagts till det värsta och alla insinuationer om motpartens onda avsikter och dolda agenda.
Joakim Wohlfeil
Att försöka tysta kritik mot Israels ockupation och övergrepp genom att anklaga budbäraren för antisemitism är ett farligt och förödande sätt att urholka begreppet antisemitism och försvåra arbetet mot riktig antisemitism. författarna borde istället fundera över varför de sänker sig till att använda lögner och falsarier i sina försök att tysta rösterna från de kristna palestinierna. Att som författarna ljuga om att Kairos dokumentet skulle strida mot FN-dokument, eller ännu värre försöka presentera falsarier som sina källor. Eller personangrepp mot olika enskilda kristna talespersoner. Systematiska lögner har alltid varit en del i diskriminering mot utsatta grupper, för att legitimera förföljelsen av judar, romer, armenier, ursprungsfolk har mytbildning varit en del för att förvandla den förtryckte till den onde. Men varken den skada man åsamkar kampen mot antisemitism, eller att man angriper en utsatt minoritet spelar någon roll för författare som sätter ett ensidigt stöd för israels politik över alla andra hänsyn. Joakim Wohlfeil, tidigare sakkunnig vid inrikesdepartementet för arbete mot antisemitism, rasism och diskriminering.
Roger Larsson
Som jag ser det är det ett stort problem att många, i sin kritik av Israel, blir antisemitiska, ofta utan att vara medvetna om det. På något sätt har det blivit legitimt, ja till och med norm i Sverige att kritisera Israel på ett sådant sett. Särskilt tragiskt är det när kristna, som är inympade av nåd i den sanna vinstocken förhäver sig så!