Misstänksamma förhandlingar

Efter 10 år i samfundstjänst fick jag äntligen vara ombud på en kyrkokonferens. Förra året såg jag med avund hur människor runtomkring mig hanterade sina orangea och blå indikatorkort. Och nu hade jag dem själv. Och det var verkligen så roligt och givande som jag tänkt mig. Full poäng för konsensusmetoder och möjligheten att kontinuerligt visa vad man tänker och känner utan att behöva säga något. För talare fanns det tillräckligt ändå.

Metodstödjaren Helen Åkerman och presidiet gjorde ett fantastiskt arbete när de lotsade oss igenom frågorna. Vi är fortfarande noviser och behöver lära oss metoderna. Men när vi väl fått in handlaget i kroppen behöver vi ta nästa steg och fördjupa oss i det djupare liggande motivet för det här sättet att bedriva förhandlingar.

I häftet Manual för beslutsfattande är bakgrunden till konsensmetoder väl beskriven. Före kyrkokonferensen 2017 bedrevs också ett omfattande informationsarbete om både metod och motiv. Det handlar om att gå från debatt till samtal, från partitänkande till gemenskap, från föreningsteknik till öppenhet för Guds tilltal. Vi söker Guds vilja tillsammans som en kropp. Vi tror varandra om gott och är nyfikna på vilka tankar Gud har lagt ned hos andra människor. Det är en övning i att tillämpa Andens frukter: kärlek, frid, glädje, tålamod.. och inte minst självbehärskning.

Vi har en bit kvar. Fortfarande finns tendenser till polemisk debatt där vi förminskar varandra. Vi behöver fler tillfällen då samtalet (inklusive presidiets överläggningar) avstannar för att gå in i stillhet och bön. Det som jag emellertid reagerade främst över är vår hållning till förtroendevalda.

Församlingarnas ombud väljer både kyrkoledare och kyrkostyrelse. När det sker uttrycks glädje, tacksamhet och förtroende. Men när vi sen förhandlar riskerar tilliten att ge vika för misstänksamhet. Istället för att lita på dem vi har valt önskar vi detaljstyra arbetet. Ibland uttrycks att man vill avlasta organisationen men det som sker är att vi ombud snarare ökar arbetsbördan för styrelse och anställda.

OK, men vad är då meningen med att vi möts till konferens? Ska vi bara välja människor och sen applådera allt de gör? Hela poängen med vår organisationsform är väl just att alla får vara med och påverka? Det är ju vår stolta demokratiska tradition!

Jag instämmer förstås till fullo. Men vi behöver också fundera över vad det innebär att välja ledare, som vi dessutom tror att Gud har kallat till uppgiften. Vad innebär det att vi har tillsatt människor för att använda sina gåvor att tränga djupare ned i frågor och implementera visionen och den teologiska grund som församlingarna kommit överens om.

Kyrkostyrelsen arbetar ideellt och lägger ned ett mycket stort arbete på sin uppgift. Det är knappast en glansfull maktposition utan mycket mer av tjänande. När det gäller svar på motioner både på förhand och i konferensen upplevde jag att kyrkostyrelsen representanter var generösa, kloka och respektfulla. Kort sagt: jag känner ödmjuk tacksamhet över att de ställt sig till förfogande och för det arbete de gör.

Vi har en ordning där kyrkoledarna har en icke-framträdande roll i förhandlingarna. Det finns säkert väl formulerade motiveringar till det. Men eftersom i stort sett alla beslut som lyder ”Kyrkostyrelsen får i uppdrag…” i praktiken hamnar hos kyrkoledarna och deras anställda och med anledning av att också de är valda av konferensen, anser jag att de skulle ha en mer framträdande roll när vi samtalar. Annars finns ju risken att förhandlingsdelen uppfattas som ”profan” medan deras ”andliga” uppgift ligger i gudstjänsterna. Jag önskar att förhandlingarna ska spegla helheten där kyrkostyrelse och kyrkoledare utgör ett gemensamt ledarteam.

Jag är medveten om att det är kyrkostyrelsen som har det formella ansvaret för verksamheten och ekonomin. Men varför ska förhandlingarna bara spegla detta yttersta ansvar som i första handmyndigheterna kräver av oss. I praktiken är det ett delat ansvar där de av konferensen valda kyrkoledarna spelar en avgörande roll.

Alltså: låt oss fortsätta och fördjupa arbetet med konsensusmetoder, tro gott om våra förtroendevalda och ge kyrkoledarna en mer framträdande plats i förhandlingarna.

 

 

 

 

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Bo Fjällström

    Den tystnadskultur som kyrkoledarna tycks ha bestämt sig för att tillämpa leder ofelbart till att misstänksamheten göds. Vid pågående diskussioner i olika medier hörs de, med några få undantag, aldrig av. Uppenbarligen hörs de inte av särskilt mycket ens vid kyrkokongressen. Redan det lilla man vet om vad det tror och tycker gör att det uppstår betänkligheter. T.ex. är vi enligt kyrkoledarna gudomliggjorda - eller uttryckt på ett annat sätt - vi människor är gudar, dopet är frälsande, brödet och vinet omvandlas till Jesu fysiska kropp och blod (realpresens), kristna och muslimer tillber samma Gud och Bibeln är inte Guds ord. Redan dessa få ståndpunkter lär väcka många frågor hos vanliga medlemmar. Har dessa ståndpunkter bearbetats ute i församlingarna eller har det fastslagits på annat sätt?
    Det är på sin plats att kyrkoledarna redogör för hur det kommit fram till dessa ståndpunkter! Ingen är värd förtroende enbart på premissen att man är utsedd till ledare. Det krävs också att ledaren visar sig vara värd förtroendet.