Yosuf kom emot mig. Han brukar hälsa med ett stort leende. I dag ler han inte men efter några sekunder säger han ändå ”Hour mår do” och jag svarar ”Bra, hur mår du!” Han svarar inte men tar fram sin mobil och knappar fram ett mms, så räcker han mig tveksamt mobilen: ”Vill du se? Det är svårt!” Innan han trycker på filmsekvensen säger han ”det är från min bror, men det är inte han som skickat det, det är mördare”. Så startar han filmen, några män står bundna, han pekar på en ”det är min bror”. Så står där också några andra med rånarhuvor de har stora knivar i händerna och med några snabba snitt är fångarnas halsar avskurna. ”Dom tog deras mobiler och filmade och skickade till oss på adresslistan” säger Yosuf. Han gråter inte, han anklagar inte, han ser bara på mig med en förtvivlans blick.

Vad har man att säga inför detta? Ingenting! Jag kan bara hålla om. Efter en stund säger jag ändå tafatt, ”men nu är han hemma hos Jesus!” Ja, säger Yosuf. Så brister det och han gråter. Jag kan bara hålla om och jag har inte så mycket mer jag kan säga. Efter en stund säger han tack. Vi skiljs och han går.

Om vi i Europa hade velat hade vi kunnat stoppa regimen i hans hemland från allt de gör mot sitt folk. Om vi hade velat hade vi kunnat förhindra flyktingsmuggling, och ligor som terroriserar dem som flyr. En stor del av de vapen som används har vi i den rika världen levererat. Väst har koll så oljan från koruppta regimer fortsätter att flyta, allt för att vi ska bli ännu rikare.

Och nu stänger vi våra gränser för vi har inte råd!? Vi kan inte ta emot fler, vår förmåga är slut!? Vi har nog aldrig haft så stor boendeyta per person som vi har nu. Kanske aldrig haft så god ekonomi per capita som vi har nu. Men! Det är väl inte meningen att jag ska ta hand om min broder, det där får samhället sköta och klarar inte samhället det, ja, då måste vi väl stänga våra gränser, eller?

När det händer en exceptionell händelse, till exempel flyktingströmmen, och de vanliga systemen inte fungerar då säger vi detta går inte! Vi borde säga ”Det här ska lösas, hur gör vi nu? Hur skapar vi möjligheter istället för stängda dörrar?”

Vi kan om vi vill, men alla goda krafter måste användas! Regler som inte är gjorda för en stor flyktingström måste kanske ändras för att vår förmåga att använda alla resurser ska optimeras.

Ursäkta misstanken! När politiker i kommuner och riksdag inte vill framstå som ovilliga att ta emot fler flyktingar så ser man gärna att myndigheter skapar regler och förordningar som gör det omöjligt för boendeanordnare att öppna boenden.

Ännu har ingen kyrkobyggnad bevisligen brunnit ner på grund av pågående asylmottagande, eller planerat flyktingmottagande. Ändå har försäkringsbolag passat på att chockhöja premier, höja självrisker, skapa undantag i försäkringen och enbart teckna förstariskförsäkring som då inte täcker vad en återuppbyggnad skulle kosta.

Du som vill att vi ska vara ett fantastisk öppet och gott land att leva i, tänk inte: ”Jag kan ju inget göra själv.” Utan fråga istället vad skulle jag kunna göra. Jag uppmanar dig: ta kontakt med en nysvensk, se henne/honom, och fråga. ”Vad kan jag göra för dig?” Ansikte mot ansikte sker något. Du får en vän, kanske någon som till och med flyttar innanför din dörr, men tänk först bara face to face, så får omständigheterna visa vart det bär.

Jag varnar dig! Du kan bli engagerad, du kan komma att få ett förändrat liv. Du kan bli en kontaktperson, men det kan också bli mycket mer. Någon kommer innanför din dörr, ett flyktingbarn får sitt hem hos dig. Allt som du tänkt för din framtid ställs på ända och du blir så förtvivlad och så lycklig.

Tänk på Yosuf och handla. Medmänsklighet kostar, men vad är alternativet?