Kyrkornas markering mot nazism och rasism, i synnerhet i samband med Nordiska motståndsrörelsens demonstration 30 september, är exemplarisk. Graderingen av mänskligheten utifrån etnicitet, hudfärg eller olika raser är väsensfrämmande för kristen tro. Vid startskottet för den första församlingen (Apg 2) nämns människor från sju olika folkgrupper och landområden som fick höra evangeliet på sitt eget modersmål. På den plats där Jesu lärjungar först kallades ”kristna”, Antiochia, nämns fem olika ledare (Apg 13), varav två var judar (en från Cypern och en från Turkiet), två afrikaner, samt en med bakgrund i romarrikets politiska elit. Evangeliet överbryggar sådant som ofta blir till exkluderande gränsdragningar mellan människor och grupper. Med Paulus ord i Galaterbrevet 3:28: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus”.

 Samtidigt har de senaste veckornas rapportering kring hur kyrkor i våra Stockholmsförorter inte vill missionera bland icke-kristna, samt THS-konferensen tillsammans med nätverket Kristen bortom Gud, som vill verka ”för en icke-teistisk och progressiv förståelse av kristen tro”, illustrerat en märklig inkonsekvens i förhållandet till kristen ortodoxi. Å ena sidan ska vi kristna vara dogmatiska i vårt motstånd mot rasism och nazism, å andra sidan bör vi icke-dogmatiskt vara öppna för att problematisera kring Jesu gudom och Guds existens.

 I en ny undersökning om svenskarnas livsåskådning, som Carl Reinhold Bråkenhielm, seniorprofessor emeritus i livs-åskådningsforskning vid Uppsala universitet, genomfört, framkommer det att den svenska sekulariseringens död är vida överskattat. Traditionell religion i allmänhet, och kristen tro i synnerhet fortsätter backa, medan de livsåskådningar som istället växer avvisar tron på en Gud, och menar att människan har uppkommit genom en slump.

 Detta visar att apologetiken – att förklara och försvara den kristna tron mot invändningar – behöver bli en självklar del av församlingens arbete och på våra utbildningar. Annars riskerar vi att fostra församlingar och människor som snarare blir en spegelbild av kulturen än salt och ljus.

 Det är bra att våra församlingsmedlemmar visar öppenhet mot människor med olika kulturer och hudfärg, då vi alla är skapade till Guds avbild, och då alla som bekänner Jesus som Herre har blivit ett folk. Men då bör vi förstås också reagera när det på våra egna teologiska utbildningar argumenteras för att denna Gud kanske inte finns eller behövs för en kristen bekännelse.

 Vad är det vi annars säger? Är det så att vi vill njuta av frukten men göra oss av med trädgårdsmästaren och ändå förvänta oss samma skörd nästa år? Och nästa år igen? Och nästa år igen?

 Ska vi då förvånas om vi så småningom får missväxt?