Sedan 2009 har en bönegrupp från den upphörda Frikyrkan och andra kristna med rötter i Svenska kyrkan samlats i hemmen för bön och gemenskap. Från början var vi omkring fem personer som samlades i hemmen, men allt eftersom antalet blev fler visade sig att våra hem inte kunde rymma alla. Vi valde då att tillfråga ägaren, Västkustens distrikt av Svenska Missionsförbundet, som 2009 hade fått kyrkan som gåva och stått oanvänd, om vi inte kunde få samlas i den.

Vi blev positivt bemötta, och det var med stor glädje vi samlades till kyrkkaffe och för att lyssna på utvalda, välgrundade predikningar följda av bön och tacksägelse. Gemensam för de allra flesta med liten och ingen erfarenhet alls av tidigare förhållanden under Frikyrkans tid var att vi skulle gå in i något helt nytt och att det inte fanns någon anledning att dra upp händelser ur det förgångna.

Den 10 oktober gick startskottet­ för nyplanteringen, eller mera korrekt, återstart av en församling som funnits på Marstrand sedan 1889. Hela kyrkan var fylld med glada och förväntansfulla människor för att ta emot en utsedd pastor. Vad som sen hände beskriver jag med några få meningar:

Samlingarna utökades med offentliga gudstjänster och nattvardsgudstjänster tillsammans med Svenska kyrkan. För att hantera de juridiska kraven bildades i avvaktan på församlingsbildning en stödförening, Missionskyrkans Vänner, Marstrand. Ett antal välbesökta frukostar hölls under hösten, varje gång i en överfylld kyrka. Allmän efterfrågan på bibelundervisning gjorde att en Alpha-kurs startade efter julen. Nya deltagare kom också till dessa sammankomster.

Under hösten påbörjades också en församlingsplanteringskurs, 4M, en för de flesta av oss okänd mall hur en sådan skulle gå till. Första samlingen hölls på Rimforsa folkhögskola. Undertecknade två kunde inte närvara.

Vid andra tillfället berättade deltagarna om vad som behandlats på kursen i Rimforsa. Vad som då framgick var att samtalet hade gått i en riktning som för resten av oss i teamledargruppen och bönegruppen kändes helt fel. Dels var missionskyrkan inte längre önskvärd för det fortsatta arbetet, den uppfattades mer som en belastning, dels framgick det mer eller mindre explicit att teamet i 4M skulle vara en andlig ledargrupp vid sida av övriga i bönegruppen (Knutby må förskräcka!).

För oss undertecknade som önskat en så bred anslutning av Gudssökande människor som möjligt blev det omöjligt att acceptera en sådan utveckling. Trots olika försök att överbrygga meningsskiljaktigheter saknades motsvarande vilja hos motparten.

Måndagen den 5 maj kom ett meddelande på mail till berörda i bönegruppen att representanter från Equmeniakyrkan på torsdag samma vecka hade viktig information att lämna efter nattvardsgudstjänstens slut. Bud­skapet som lämnades var att försöket med församlingsplantering skulle avbrytas och att missionskyrkan skulle säljas. Ett tidigare mail till ledningen för samfundet om när och hur det skulle ske besvarades med två skilda svar. Dels att kyrko­styrelsen inte tagit beslut ifråga, dels att projektet hade ”pausats”. I ett andra mail framgick att det som sagts vid informationsmötet nu gällde. Förmodligen togs i så fall ett hastigt beslut under den pågående kyrkokonferensen i Vårgårda.

Det tycks vara mycket som gått snett i Equmeniakyrkans märkliga hantering av både projektet och missionskyrkan. Vi ställer därför följande frågor:

Har man råd i dessa tider av fallande medlemstal och nedläggningar av församlingar att behandla en med samfundet solidarisk grupp genom att slå undan benen på detta sätt? Naiva som vi tycks ha varit kunde vi vår föreställningsvärld inte tänka oss att Equmeniakyrkan skulle vilja mörka och undanhålla oss viktig information om projektets fortsättning. Varför kan man vid begäran inte få tillgång till ett styrelsebeslut som berör oss och bönegruppen på Marstrand? Varför bereddes vi inte tillfälle att i god tid få ha synpunkter på val av pastor, tid att planera starten och inte minst inför nedläggningsbeslutet, informera och låta majoriteten i bönegruppen få ge sin version av det uppkomna läget? Har det demokratiska fundamentet i en välaktad folkrörelsekyrka satts på undantag numera?

Märk väl att det i stort sett var två av sammanlagt 15 personer i bönegruppen som vill tillskynda en nedläggning och försäljning. Vid en rundfråga till de senare om det fanns någon enskild som upplevt gemenskapen som nedbrytande var samtliga överens om att bönesamlingarna känts glädjefyllda och uppbyggliga.

Nu lämnas ”hjorden” till att skingras med åtföljande ovisshet och spekulationer om varför och hur det kunde bli så här. Vi är många som kämpat länge för Gudsrikets utbredning på Marstrand och som nu än en gång på egen hand får söka läka det själsliga sår som Equmeniakyrkan lämnat efter sig. 

Bönegruppen 

genom Lars-Göran Johansson

och Eva Böckman