Jag kommer från den gren av Equmeniakyrkan vars födelse i Sverige karaktäriseras bland annat som den moderna demokratins genombrott. Alla våra grenar är byggda genom att människor har diskuterat, samsats, skiljts, återförenats, bänt och vridit på argument, varit i bön och sökt Guds vilja och till slut kommit till beslut. Oavsett tidsålder har gudstjänster, sammanträden, hemma i köket, spridning av litteratur, press, radio, TV, nätet fått vara verktyg.
I dag har vi en massa kanaler för att mötas. Vi kan låta alla röster höras och inte vänta på formella sammanträden. De är fortfarande ytterst viktiga men vi kan ju redan nu, i realtid, utbyta tankar, diskutera, argumentera och söka Guds vilja. Mellan varandra, mellan grupper, mellan nationella styrelser och församlingar. Frågan är varför vi inte nyttjar det? Inte som organisatoriska delar och inte som individer.
Tar mina egna erfarenheter som utgångspunkt. Som intresserad av vad som händer inom kristenheten följer jag kristen press, bloggar, i någon mån twitter, samfundens och närliggande organisationers webbsidor. Jag har skrivit insändare, gett reaktioner på bloggar och artiklar och försökt skapa en ”tankesmedja”. Det är fullt möjligt att jag inte hittat rätt — reaktionen är mager. Det är sällan någon kommenterar artiklar i till exempel Sändaren. Inte heller kyrkoledarnas bloggar ger någon respons. När det skrivs om stora frågor eller förslag inför en konferens ser man sällan någon reaktion.
Jag är inte ute efter att klaga. Jag skulle vilja uppmuntra. Jag tror nämligen att kyrkan skulle må bra av en livligare debatt och nu har vi alla möjligheter att göra det utan att behöva resa och sätta av sammanträdestid under helger och vardagskvällar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR