Det är sommareftermiddag och jag springer på en liten grusväg i skogen. Det är min vanliga runda vid sommarstugan, och jag möter nästan aldrig någon. Men den här gången springer jag nästan in i en mörk skåpbil. Den står mitt på grusvägen och tre män i övre medelåldern är på väg ur bilen. Min reaktion är omedelbar och fysisk, jag får ett enormt adrenalinpåslag. Min första tanke är att jag är liten, jämfört med männen i skåpbilen, min andra tanke är att jag troligen är snabbare, och mer uthållig, och att jag ska springa i skogen och inte på vägen om jag blir jagad. Min tredje tanke är att jag hatar att bli rädd.

Jag avskyr det som rädslan gör med min kropp och mitt huvud. Vad den får mig att tänka om vad som troligen är tre vanliga bärplockande farbröder. Jag vet att risken för att utsättas för våldtäkt eller överfall i skogen på en joggingtur är ganska liten. Jag vet också att även en joggande man hade blivit rädd i samma situation, det här handlar inte enbart om mitt kön. Men jag skulle säga att just den form av våld det handlar om är det som skapar rädslan hos så många kvinnor.

Våldtäkt är en särskild form av brutalt våld, och rädslan för det våldet begränsar på många sätt kvinnor liv. För trots att de som löper störst risk att utsättas för våld utom­hus av en okänd gärningsman är män, så upplever sig kvinnor oändligt mycket mer otrygga. Nästan var fjärde kvinna säger att hon är otrygg när hon går ensam utomhus på kvällen, motsvarande siffra för män är var tjugonde.

Ämnet mäns våld och hot mot kvinnor har uppmärksammats på olika sätt den här sommaren, den 17-åriga artisten Zara Larsson utsattes för mängder av dödshot och våldtäktshot efter att offentligt kritiserat den bristande jämställdheten på sommarens musikfestivaler. Journalisten Sanna Lundell ifrågasatte i sitt Sommarprogram i P1 hur ord som ”festivalvåldtäkt” kan få finnas som begrepp utan att Sverige kollektivt går i taket av upprördhet.

Jag kan inte låta bli att förvånas över att många män fortfarande verkar känna ett större behov av att försvara sig när den här typen av frågor kommer på tal, än att ilsket fundera över orsakerna, och låta ilskan bli till handling. Ja, män utsätts också för våld, men förövarna är nästan alltid män. Så, kan vi inte prata om de gemensamma vinsterna av att aktivt leta orsakssamband och pröva olika förebyggande metoder? Vad är det i macho­kultur och viss manlighetsnorm som leder till våldsanvändning? Hur kan vi bryta mönster och förebygga? I juni i år presenterades regeringens nationella strategi mot mäns våld mot kvinnor och hederrelaterat förtryck. En av slutsatserna handlar om behovet att involvera betydligt fler samhällsaktörer i arbetet mot våld mot kvinnor, inte minst pojkar och män.

Jag tror att i en samhällsutveckling där frustrationen och hopplösheten bland unga män alltför oftast kanaliseras genom sexism och rasism, behövs mer än någonsin pojkar och män, som motkrafter. Vi behöver fler män som upprörs över andra mäns våld och vägrar acceptera kvinnoförnedrande jargong eller sexistisk vokabulär, vare sig det tar sig uttryck på arbetsplatser, i kompisgäng eller i sociala medier. Vi behöver fler män som inte känner sig kollektivt kränkta av min rädsla att möta bärplockande män i skogen, utan som upprörs över hur denna otrygghet begränsar mig och andra kvinnor, och som svar på det vill vara med och driva fram en förändring omedelbart.