Livet är väl inget pussel

Påståendet har på kort tid blivit en myt som både politiker och kyrkornas ledare flitigt referera till. Men livet är definitivt inte till sitt väsen ett pussel. Med ett pussel byggs en bild som man redan vet hur den ska bli. Verkligheten däremot är ett äventyr, där vi inte kan veta hur det ska bli. Ofta kan det bli något bättre än planerat.

Förvisso kan ett julpussel med fem tusen bitar kännas som en omöjlig utmaning, särskilt om det har ett söderhavsmotiv med många nyanser av blå färg – blå himmel och blått vatten. Men när pusslet är lagt efter timtals slit, blir det ändå ingen överraskning. Man kan dock konstatera att det gick, tack vare tålamod och mångas medverkan. Men det verkar inte vara sådana erfarenheter som ligger bakom det nutida talet om livspusslet.

Det var 2002 som TCO lanserade uttrycket och gjorde det till ett retoriskt slagord i sitt påverkansarbete. Då handlade ”livspusslet” om hur förbundets medlemmar rent praktiskt skulle få ihop jobb och familjeliv. Budskapet var att tjänstemännen genom ”planering” och ”strukturering” kunde ta tillvara på den ”bonustid” som man kanske inte visste fanns. Genom att hitta sådan extra tid kunde de ”ladda batterierna”.

Råden som förmedlades i TCO-kampanjen handlade om att ”ta kontroll” över livspusslet (som för övrigt är ett registrerat varumärke som TCO äger). I bakgrunden kan man ana nya insikter om vad digitaliseringen faktiskt innebär för den enskilde. TCO rekommenderade därför sina medlemmar att schemalägga ”skärmfria” stunder, så att ”hjärnan också får vila ibland”.

Relativt snabbt blev livspussel ett nytt modeord i det offentliga rummet. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt och andra politiker kryddade sina tal med ”livspusslet” när de ville framstå som representanter för folket.

Politiskt sett blev livspussel-retoriken framgångsrik. En rad familjepolitiska reformer har genomförts de senaste femton åren i Sverige med syfte att ge föräldrar mer ”valfrihet” och mer tid med barnen. Och de politiska partierna fortsätter att presentera ständigt nya förslag till åtgärder som man hoppas ska lösa vardagsfrågorna vid köksbordet hos Svenssons.

Trots dessa framgångar finns det skäl att ifrågasätta talet om livspusslet och de föreställningar som det laddats med. Jag hoppas att det framgår att jag inte skriver detta för att märka ord eller motverka jämställdhet. Mitt främsta argument är som sagt att livet till sitt väsen inte är något pussel. Livet är inte och får aldrig reduceras till pusselbitar som man på något sätt måste få ihop. Livet ska levas på riktigt.

För det andliga livet i Sverige är pusselperspektivet förödande. Som all sekularism har det stulit världen från Gud och istället skapet en avgud som passar för pseudofrågor. Talet om livspusslet gör Gud till en terapeut som ska trösta och ge goda råd i kriser. En sådan gudsbild ger ingen tillit att ta emot livet som ett liv i Gud. Vi ser inte heller vårt eget ansvar.

Guds självuppenbarelse – som Skapare, Frälsare och Livgivaren – visar att tillvaron inte ska förstås i pusseltermer. Livet ska levas, och det full ut och nyfiket. Jesus inbjuder oss att få del av Andens liv som är ”liv och över nog” (Joh 10:10), så att vi kan se vad världen är och kan bli i Guds ögon. Den visionen kallas för Guds rike.

Ska livet liknas vid något är det alltså inte ett pussel utan de konstverk Gud skapade oss till och som vi själva är medskapare till. Istället för att se livet som något du inte får tid till, kan du betrakta livet som ortodoxa kristna betraktar ikoner. De är fönster mot evigheten. Livet och evigheten pågår samtidigt. Guds rike är mitt ibland oss.

Gud har alltså inte gett oss ett omöjligt pussel som vi måste ta kontroll över, utan det är myten om livspusslet och dess avgud som är problemet.

Pusselperspektivet ger också en vrångbild av vardagen. Det leder till en konstlad problematisering av helt vanliga saker som matlagning, tvätthögar och fritidsaktiviteter. Men de andliga kriserna i vardagen – som handlar om självupptagenhet, svek, maktmissbruk, dåligt förvaltarskap och andra synder – synliggörs inte med pusseltermer. Följden blir att det kristna budskapet om nåd, skuldavskrivning, helighet och vårt beroende av varandra blir det konstiga.

Föreställningarna kring livspusslet är också farliga för folkhälsan. De kan bli en självuppfyllande profetia som påverkar att rekordmånga går i väggen och är långtidssjukskrivna. Livspusslet gör ju att många försöker ta ännu mer kontroll över krav och förväntningar på hur man ska vara och vad man ska göra. Därmed förstärks de narcissistiska dragen hos människan.

Väldigt få ifrågasätter den filosofiska förklaring till ohälsa som finns i talet om livspusslet. Därför tiger man också om de starka ekonomiska vinstintressen som ligger bakom att de flesta arbetsplatser fått en allt mer slimmad organisation och bemanning. Att man är stressad över att hinna med allt mer på jobbet tror man beror på att livet är ett pussel, när grundorsaken egentligen är vår tids dyrkan av Mammon och lyx.

Utan att bli nostalgisk tror jag att vi har något att lära från tidigare generationer. På min barndoms bondgård var det i en mening mycket enklare, eftersom vi mer levde i samklang med naturen och dygnets och årets växlingar. ”Fritid” visste jag inte vad det var när jag växte upp. Men få hade vår tids stressrelaterade sjukdomar. Det fanns en given helhet och inte bara små snuttar som ska styras upp. Livet var ett.

Kristen tro är ett annat förhållningssätt till livet än ”livspusslet”. Visionen om Guds rike ger ett dynamiskt språk för en proteströrelse till skapelsens försvar mot människor som reducerar sig själva till egennytta.

Som vägmärke för 2018 föreslår jag istället för livspusslet de kärnfulla orden av Jesus: ”Sök först Guds rike … så ordnar det sig med det övriga” (Matt 6:33 parafras).