Opinion&Debatt
Debatt

Liv och rörelse i kyrkokonferensen

Svar till debattartikel av Bernt Jonsson Sändaren 23/2017.

Låt mig börja med att konstatera att jag gjorde liknande reflektioner kring gudstjänster och sånger som Bernt Jonsson ger uttryck för i sin debattartikel. Nästan reflexmässigt noterar jag en kristologi som jag vill ifrågasätta i de där sångerna och jag känner vid några tillfällen: Nej! Inte en applåd nu!

Men sedan drar jag andra slutsatser. Jag tror inte att vi ”helt tappat känslan för gudstjänst”. Jag tror hellre att vi är en gemenskap där alla inte lärt sig som jag. Kanske inte lärt sig alls, eller bara lärt sig annorlunda. Vi är en gemenskap där vi kommer till konferens med olika tankar och vanor. Där några varit med ”ett helt liv” och andra nyss kom. Det gör mig tacksam, snudd på tårögd. Jag blir tacksam över att det kommer nya människor till kyrkan. Jag blir tacksam över att det också finns plats för reflektion och gott om människor som lyfter teologiska frågor. Jag blir tacksam över att alla inte växt upp i samma miljö som jag. Det är irriterande och fantastiskt på samma gång. Tillsammans söker vi vägen, sanningen och livet. Mötet som förvandlar. Gränserna utmanas varje gång.

Det bör sägas att det är svårt att fira gudstjänst i storformat. Var vi sitter i rummet och vad de som sitter runt oss gör påverkar. Samma gudstjänst som får någon att gäspa griper tag i någon annan. Skärmarna avskärmar oss från det som faktiskt händer nu och gör oss till åskådare. TV-tittare. Men runt ljusbärare och i förbönsköerna är intensiteten en annan. Ömheten viskar: Vi gör så gott vi kan. Med de redskap vi har. Just nu.

Det är viktigt med kristologin, den kommer vi inte undan. Hur förhåller sig det triumfatoriska perspektivet till den Jesus som rör sig på jorden, sårbar och nåbar, bland människor som Gud älskar? När en ung utvisningshotad kille sjunger ”Du är älskad där du går” och tar sin utsatthet in i mitten av vår gudstjänst, vem känner inte Guds fotspår i vår värld just då? Får jag önska något så är det en kyrka som lever i skärningspunkten mellan korsets utsatthet och uppståndelsens glädje. Där förluster och smärta delas, orättvisor benämns och bekämpas och där seger över död och ondska trotsigt firas, söndag efter söndag, i Jesu namn. Och vad vet du och jag egentligen om smärtan och glädjen hos den som hämtar styrka genom att sjunga om en mäktig Kristus? Kanske liknar den vår egen? Låt oss anta utmaningen från Olle Alkholms predikan på söndagen och fortsätta att vara nyfikna på Jesus Kristus, både som gemenskap och som enskilda. Det finns mer att se!

Samma rörelse spårar jag i modet att tillsammans våga vara nybörjare i beslutsfattandeprocessen. Vi rör oss i riktning mot en gemenskap som lyssnar och prövar mer, som inte kan allt men som hoppas och tror tillsammans. Detta är inte bara vackra ord. Det är svårt och, som sagt, ofta irriterande. Vi finns tillsammans i det som skaver!  

 

Lena Bergström
regional kyrkoledare Equmeniakyrkan region Nord

Kommentera

FLER NYHETER

Topplistan