Lek med texterna inför Guds ansikte

Hur kan du påstå att det går att lära känna Gud genom att läsa Bibelns texter när de
innehåller så mycket hemskheter? Den frågan har jag fått av flera personer under de
gångna veckorna som reaktion på det jag skrivit här i Sändaren.
Bibeln innehåller så hemska saker som folkmord sanktionerade av Gud (t ex 1 Sam
15), rasistiska fördomar (t ex Tit 1:12), hämndfantasier (t ex Sak 14:12­20; Upp 19),
kollektiva bestraffningar för sådant som bara ledarna är skyldiga till (t ex 2 Sam 24),
tillåtelse att ha slavar, till och med misshandla dem (t ex 2 Mos 21:20­21; 1 Petr 2:18),
och oproportionerliga straff från Gud (t.ex. 2 Kung 2:23­24). Lägg därtill historiska
problem (läs noterna i Bibel 2000 till t.ex. Dan 1:1; Mark 2:26; Luk 2:1), logiska hack i
berättelserna (Varför blir t ex Gud arg på Bileam för att han gör det Gud sagt åt honom i
4 Mos 20:20­22?), originaltexter på hebreiska som är obegripliga eftersom något skett
med dem när de skrivits av under århundradena (Se fotnoten i Bibel 2000 till Ps 22:17),
och självmotsägelser (Jämför t ex Matt 27:3­10 med Apg 1:18­19).

Två vanliga men ofta problematiska reaktioner inför dessa problem är att antingen
försöka rädda eller förkasta bibeltexterna. När vi till varje pris försöker rädda texterna
från att vara problematiska slutar de lära oss något. Texterna kan inte längre bli ett
tilltal när de är som sköra spädbarn som hela tiden måste skyddas. Å andra sidan, när
vi förkastar texterna så fort de ger oss minsta provokation kan de inte heller lära oss
något. Så fort en text blir en stötesten som skulle kunna utmana oss så slår vi den ifrån
oss. Det som jag försökt skriva fram i denna artikelserie är ett tredje alternativ: Vi är
Vishetens barn (Luk 7:35) och precis som Visheten kan vi leka inför Gud (Ords 8:30­31)
med texternas mångfald och upptäcka att vi lär känna Gud på vägen.

Låt oss ta problemet med att det är så lätt att hitta etnocentrism, eller ”rasism”, som
många kanske skulle säga, i Bibelns texter. Bibeln innehåller både föreställningar om
att Gud bryr sig om det judiska folket på andra folks bekostnad så till den grad att Gud
sanktionerar folkmord (se ovan), och att judarna är ”fiender till hela mänskligheten”
och därför ska dömas av Gud (1 Thess 2:15­16). Etnocentrism och attacker mot etniska
grupper var inget ovanligt i antiken. Alla folk tyckte att just de var bäst, att gud­arna
var på deras sida, och just de var värda att härska över andra folk. Om vi har detta i
åtanke så är det allra mest fascinerande med Bibeln snarare att den inte bara innehåller
etnocentriska texter, utan också många texter som bryter med sådana attityder.

Hela Jona bok, till exempel, är en parodi som handlar om den överdrivet nationalistiske
profeten Jona som vägrar profetera för Nineve, eftersom de kanske omvänder sig då.
Jona vill verkligen att de ska straffas. När Gud ändå tvingar Jona att profetera dom över
Nineves omoral så omvänder sig nineviterna och Gud straffar dem inte. Jona, som den

hopplöse nationalist han är, surar över att Nineve inte straffas, men Gud tillrättavisar
honom: Självklart måste Gud bry sig om ”Nineve, den stora staden, där det bor över 120
000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster — och dessutom många
djur” (Jona 4:11), även om de inte är judar. I Jesaja finns visioner av hur ”främlingen”
(icke­juden) i den yttersta tiden ska få inkluderas i tempelkulten och till och med få bli
präster (Jes 56:3­8; 66:21). I Nya testamentet är Matteusevangeliet och Galaterbrevet
exempel på texter som försöker formulera varför hedningarna är inbjudna till Guds rike
trots att de inte är judar. (Om det hade funnits utrymme hade jag kunnat ge många fler
exempel.)

Vi kan alltså se att olika attityder i Bibelns texter samtalar med varandra. I denna dialog
växer en insikt fram — att Gud är hela världens Gud. Denna insikt kan också jag få bli
delaktig i om jag deltar i texternas dialog. För att kunna komma till denna insikt kan jag
varken ha för bråttom att rädda varje text eller för bråttom att förkasta texterna. Istället
måste jag ägna mig åt dem — leka inför Gud med dem — och uppleva hur en växande
insikt om Gud växer fram.
Låter det här lite flummigt? Ja, det här sättet att tänka runt bibeltexterna som Guds ord
kan nog anklagas för det. Det är en inställning till texterna som inte erbjuder ett färdigt
system för att vaska fram sanningar om Gud. Snarare erbjuds en resa bland texterna, där
mångfalden går från att vara ett problem till att vara ett äventyr. Den resan kan gå snett,
men tillsammans med Anden finns goda möjligheter att den går rätt.

Det hebreiska ordet för att veta, jada, betyder inte så mycket ”veta att X är sant” som
att ”erfara X”, ”känna X” eller ”kunna X”. Ordet jada visar på ett praktiskt och relationellt
sätt att se på kunskap. Att ha kunskap om Gud är att ha lärt känna Gud mer än att veta
ett antal sanningar om Gud. Detta sätt att se på kunskap ger oss andra föreställningar
om på vilket sätt det är meningsfullt att använda Bibelns texter som ett medel för att
lära känna Gud. Det handlar inte främst om att försvara eller förkasta påståenden om
Gud i den eller den bibeltexten, utan om att dela bibeltexternas erfarenhet av Gud. Efter
att ha upplevt text­erna så har det förhoppningsvis hänt något med oss som förändrar
vår egen relation till Gud och livet.
Det här betyder självklart inte att jag tycker att intellektuell klarhet är onödigt. Att
ärligt diskutera problem i bibeltexterna och om det möjligen finns lösningar på dessa
problem är ofta en nödvändig del av resan. Jag tror dock inte att vare sig apologetiska
eller bibelkritiska läsningar är tillräckliga för att texterna ska kunna bli Guds levande
ord. Den mest spännande delen av resan är när vi försöker förstå den erfarenhet som
texterna uttrycker och låta dessa erfarenheter möta våra egna.

RIKARD ROITTO¶