Den som kommer ny till ett land möter i regel två gränser. Den yttre nationsgränsen av taggtråd och passkontroller och sedan en inre.  I flera avseenden gäller detta också för kvinnor.

Ser vi till den yttre och juridiska ramen har kvinnor i Sverige lika möjligheter och rättigheter som män. Men det  finns  en inre könsgräns med ett oskrivet regelverk och ett glastak av manliga normer. För de kvinnor som lever sitt liv i offentligheten blir detta extra tydligt. Berättelserna är ofta desamma; beslut  fattats i slutna rum, befordringar uteblir och framgångsrika kvinnor osynliggörs och/eller förminskas.

Efter riksdagsvalet 2006 framkom det i media att flera av de moderata statsråden slarvat eller struntat i TV-licensen och anlitat svart arbetskraft. Av de fyra som avslöjades blev det de båda kvinnorna som fick avgå. När Miljöpartiet genomled en förtroendekris slutade den med att det kvinnliga språkröret avgick medan hennes manliga kollega fick sitta kvar. Delat ledarskap innebär tydligen inte delat ansvar. Självklart skall makthavare granskas men de bör granskas för sitt värv, inte sitt kön och det är orimligt att mäns misstag snabbt slätas över medan kvinnors misstag förstoras och ältas år efter år.

Hur ser det då ut i kyrkornas värld? I Sverige finns det cirka 30 kristna trossamfund och av dessa leds tre av en kvinna, nämligen Svenska kyrkan med ärkebiskop Antje Jackelén, Equmeniakyrkan genom biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin och Frälsningsarmén under kommendör Eva Kleman.  

Om vi tar Jackelén och Camnerin som tydligast exempel är de inte ”bara” ledare för respektive trossamfund utan också disputerade forskare. Det måste man absolut inte vara för att förkunna ordet eller förvalta sakramenten men det underlättar om man skall delta i ekumenisk dialog och samhällsdebatt. Med kunskap om hur tro och lära i alla tider varit föremål för både konflikt, samtal och möten blir man mer ödmjuk, också inför dagsaktuella samtal.

Men trots att de är kallade av Gud, erkända för sina akademiska meriter och har fått sina respektive kyrkors allra finaste förtroende attackeras de ofta på ett respektlöst sätt. I tidningar och sociala medier agerar kritikerna både domstol och bödel samtidigt som halvsanningar och rykten blandas och sprids .

Om Camnerin kan man läsa ”att en predikant med hennes teologi normalt sett inte släpps fram i predikstolen” och om Jackelén påstås det att hon ”konsekvent vägrar ta ställning mot det pågående folkmordet på kristna i Mellanöstern”. Att formuleringarna är både sårande och felaktiga i sak spelar tydligen mindre roll. Så fattigt är ofta vårt samtalsklimat men vi måste kunna bättra oss. Men för att lyckas måste vi ta ansvar för vårt språk och våga lyssna på de kvinnor som i olika roller bär våra kyrkor. Låt oss lära av Equmeniakyrkans Anna Berndes, Jenny Dobers och Maria Linder, av ortodoxa Anne-Christine Lindvall, pingstvännen Anethe Carlsson, katoliken Sr Madeleine Fredell och svenskyrkliga Amanda Carlshamre och Inger Lise Olsen. Med deras samlade vittnesbörd i ryggen kan vi tillsammans krossa glastaken i våra katedraler och kapell. Då kommer vi inte längre vara man eller kvinna utan ett i Kristus Jesus.

Philip DeCroy