Låt nya tankar tolka uppdraget

Larmrapporter om höga sjukskrivningar och otydliga arbetsbeskrivningar bland kyrkligt anställda har duggat tätt de senaste åren. Pastor/präst och diakon beskrivs till och med i massmedia som ”det farligaste yrket” i Sverige – åtminstone för kvinnliga präst (SVT 150116). Samtidigt rekryterar kyrkorna nya medarbetare med beskrivningar av jobbet som ”omväxlande och spännande”.

För framtiden behövs en radikal förnyelse av vad det innebär att vara kallad och få olika uppdrag i Kristi kyrka. I dag kännetecknas det allmänna tänkandet i dessa frågor av en tudelning och motsättning mellan arbete och fritid, mellan ordinerade och lekfolk, mellan yrke och kall, mellan privat och offentligt samt mellan individ och kollektiv.

Sådana bilder av verkligheten utgör en orsak till att ledarskapet i församlingarna kvävs och inte mår bra. Dåliga tankesätt skapar ofrånkomligt dåligt ledarskap. Om orden, handlingarna och livshållningen ska tala samma språk behövs en helhetssyn. Det är nödvändigt för ett trovärdigt och hållbart ledarskap.

Vad gör då kyrkorna och församlingarna när deras anställda inte mår bra? Det är ingen brist på allvar i dessa frågor, inte heller är det brist på utredningar som försöker kartlägga problemen. Utbildningar till pastor och diakon ses också över för att möta förändrade förutsättningar. 

Däremot saknas det en helhetssyn och ideal för kristet ledarskap som bättre svarar mot vad kyrka faktiskt är – en trosgemenskap byggd på frivilligt lärjungaskap. I form av några teser vill jag här spana efter teologi som tolkar de pastorala och diakonala uppdragen idag och som gör upp med dåliga tankesätt. 

Men först en kort historik. I frikyrkorna kom en tydlig larmrapport för trettio år sedan. Tidskriften Tro & Liv publicerade – i samarbete med S:t Lukasstiftelsen – ett temanummer med rubriken ”Hur mår pastorn?” Artiklarna av Lennart Molin, Arnold Sundelid, Ulla Marie Gunner, Larsåke W Persson, Ivan Larsson och Viggo Junkers slog ner som en bomb 1989. Stress, trötthet och förslitning synliggjordes, men också att församlingar och samfund hade misskött sig.

Reaktionerna blev en mer terapeutiskt inriktad personalvård och fortbildningsprogram som svarade mot en ny tid. Men framför allt uppstod det två parter – anställd och församling – som upprättade ett formellt kontrakt mellan sig: 40 timmars arbetsvecka för pastorer och andra anställda. Och i flera fall 4 timmar därutöver ideellt! 

Äntligen var det upplevda slaveriet under orimliga förväntningar och förhållanden över. Och ingen önskar den tiden tillbaka.

Vid sidan om anställningsavtal och de löften som avläggs vid ordinationen, uppstod senare en relation mellan anställd och församling genom facklig reglering. Efter trettio år ser vi att 40-timmars kontraktet och förhandlingar inte räcker, även om det är viktigt. Det blev inte heller någon helhet av lösningen ”terapi” och tvåpartskonstruktionen.

Det tidigare medarbetarförbundet inom Equmeniakyrkan verkar nu vara på väg ut, och fackförbundet Vision har tagit över många frågor om tjänsten. Men var bearbetas då den teologiska innebörden av tjänst, församling och de anställdas livsföring? Var gestaltas den kollektiva karaktären på uppdragen? Kanske är det dags att söka lösningar ännu djupare.

Tes 1: Uppdraget måste bli ett liv.

Pastor/diakon är du hela tiden!

Att vara pastor eller diakon är mer än ett yrke eller en anställning med en viss procentsats och arbetstid. Först och främst betecknar dessa uppdrag ett kall som handlar om hela livet. Kallelsen upphör därför inte när arbetsdagen är slut, eller när man inte längre är anställd eller har gått i pension.

Uppdraget kan inte heller reduceras till en pastorsroll eller diakonroll, som man spelar i vissa rum, vid vissa tidpunkter och i vissa kläder. Roll-språket började användas på 1970-talet, och det separerade personen från de ”roller” han eller hon spelar. Därmed avgränsades livet som pastor. Den gamla tanken om uppdraget som ett tjänande, hamnade i bakgrunden, och de fanns inga nya bilder för att se till exempel detta med eget personligt ansvar och vad vi egentligen är som församling. 

Även om vägen till att bli pastor och diakon kräver studier som ska ge kunskaper, attityder och färdigheter i det yrket, behöver dessa uppdrag också betraktas som ett skrå med tyst hantverkskunskap, gehör och en djup samhörighet med andra i skrået. Sådan skolning kan man bara förvärva genom andliga övningar och genom att vara lärling.

Tes 2: Uppdraget kostar allt

Alla tjänster i kyrkan är efterföljelse av Kristus.

Det finns en liten skrift som hjälpt mig att formulera denna tes, och det är Var min präst, skriven av Liv Gillet, en munk från östkyrkan (Silentium nr 7). Han menar att den grundläggande andliga principen är att bli Jesu Kristi präst, alltså ett uppdrag med Jesus, genom Jesus och i Jesus. Följer man den principen, skriver Gillet, kommer allt annat i tjänsten att följa av sig själv – utan ansträngning.

Alla tjänster i kyrkan har alltså sitt ursprung och sin förebild i Jesus. En ”präst” efter Guds sinne och hjärta kan man bara vara genom att bli ett med Jesus, den ende sanne Prästen. 

Därför behöver pastorer och diakoner odla en spiritualitet som förverkligar de löften som avges vid ordinationen. Ett sådant ”kontrakt” kan inte fullföljas genom enbart 40-timmarsvecka eller mycken verksamhet. Uppdraget är efterföljelse av Jesus Kristus som gett sitt liv för skapelsens befrielse och upprättelse. Kyrkans tjänare måste rusta sig med andliga principer och vanor som bidrar till att löftena vid ordinationen hålls levande. Kallelsebrevet är alltså i detta perspektiv viktigare än anställningskontraktet.

Att få ett uppdrag under bön och händers påläggande är en vigning till ett sätt att leva. Då blir det väl ett fel när tjänsten betraktas enbart som ett yrke eller ett visst antal arbetstimmar. Om vi sedan lyckas med att uppfylla löftena genom våra liv är slutligen upp till Gud att bedöma, men vi är åtminstone skyldiga att försöka.

Tes 3: Arbete ska inte missbrukas. 

Ett mänskligt liv rymmer ju vila, skönhet och tillhörighet. 

Byråkratiseringen har fortgått med ökad hastighet och förändrat arbetslivet de senaste tio åren, också för pastorer och diakoner. Mångas känsla är att det inte får tid att ägna sig åt de uppdrag som man gav löften om vid ordinationen.

Fritid är i sig är ingen bot mot byråkratisering, mycket arbete eller missbruk av arbete. Liksom fritid i sig inte är någon garanti för vila. Det är själva föreställningen om en motsättning mellan arbete och fritid som vi behöver göra upp med. Ett sant mänskligt liv rymmer såväl vila som arbete, såväl skönhet som kriser, både ensamhet och samhörighet. 

Om pastor eller diakon är ett sätt att leva, då är det som med allt mänskligt liv nödvändigt med växlingar mellan vila och arbete. Då upptäcker vi skönheten i det bräckliga liv vi fått. Och vi tar på allvar att vi en gång ska avlägga räkenskap.

 

  

 

 

  • 2 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Göran Strömner

    Tack Sune för en välskriven och angelägen ledare i Sändarens påsknummer.

    Det känns som om vi rört oss i två olika rum när det gäller att ge inramning för pastorsuppdraget. Ett rum som är självklart utifrån gudsrelation, kallelse och bibeltext. Och ett rum som med arbetstidsreglering skall värna en sund och fungerande funktion av uppdraget.

    Det du gör i artikeln är att du lyfter det första rummet till att vara det större - ja Guds hus, Guds ekonomi. Och i detta hus så är arbetsreglering  i dagar och timmar ett rum, som har sin plats, men som inte får definiera vilket storslaget hus vi lever i.

    Jag tackar för den betoningen - för friheten ligger i det helhjärtade och inte i det reglerade. 

    Göran Strömner

  • Sune Fahlgren

    Göran

    Tack för din respons. Bilden av rummen sammanfattar väl mitt ärende.

    Vad kan vi göra så att samtalet om dessa "rum" fortsätter i vår kyrka?

    /Sune