Hur går vi nu vidare, frågar sig kyrkostyrelsen, när ett år har gått efter beslutet i förra årets kyrkokonferens att återremittera frågan om situationen i Israel och Palestina. ”Kyrkostyrelsen föreslår konferensen att samtala vidare om vad vi som samlad gemenskap för det gemensamma bästa kan komma överens om”, utan att säga vad samtalet ska handla om och med en formulering som öppnar för att konferensen kan säga nej till att samtala i frågan. 

När styrelsen föreslår fortsatt samtal kring en konflikt som i grunden slår sönder livet för så många människor och hindrar människor att mötas, så ska det ske med utgångspunkt i vårt gemensamma bästa. Som om inget får utmana vårt ”vi” eller vårt gemensamma bästa samtidigt som palestinier och israeler lider.

Samtidigt gör kyrkostyrelsen en stor sak av att vi vill vara en profetisk röst i samhället och vi ska finnas till för människor i utsatta livssituationer. Är det ändå inte generande att säga att vi ska vara en profetisk röst och samtidigt vädja om att inget göra som kan äventyra vårt gemensamma bästa? Det som präglar Bibelns profeter är att de inte tänkte på sitt eget bästa när det kom till frågor om rätt och rättfärdighet. Att vara profetisk är att säga det som måste sägas även om det innebär att ta risker.

Det är anmärkningsvärt om vi inte kan ansluta oss till folkrätten som den tolkas av FN och EU som talar om Västbanken och östra Jerusalem som ockuperat område. Som om vi tar på oss att överpröva sammanhang som FN och EU. Så pretentiöst!

Förra årets kyrkokonferens kunde inte ena sig om att be för kristna bröder och systrar i regionen. Inte heller att be för eller uttrycka vår solidaritet med alla som söker fred i regionen. Det enda kyrkokonferensen förmådde var att skjuta hela frågan ifrån sig. Är det att vara profetisk? Är det så vi finns till för människor i utsatta livssituationer? Det håller inte!

Det måste få vara så att vi ibland riskerar något av det gemensammas bästa för en annans skull. Den risken måste kyrkokonferensen ta då den på nytt tar sig an den här frågan. Som en fråga om vår trovärdighet.