Opinion&Debatt
Analys & appell

Kyrkan konstitueras av ett brutet bröd

Gemenskap är den gåva kyrkan lever och den gåva Gud kallar kyrkan att erbjuda en söndrad värld. Kärlekens väsen är att sträcka sig ut, sårbara sig själv, skriver Sofia Camnerin i denna betraktelse.

På många håll i världen uppmärksammas böneveckan för kyrkans enhet runt pingst. I Sverige i januari, men på Bjärka Säby nu i år på annandag pingst.

Min uppgift var att ge ett ”frikyrkligt personligt” perspektiv. Jag berättade om reaktionerna på den bok jag nyss skrivit, berättelsen om att vara förälder till ett barn i behov av särskilt stöd. Den handlar om det hjärtat är fullt av, om sårbarhet och skönhet, gåvan att få leva nära underbara barn. Där benämns orättvisor som drabbar barn i behov, om förslitningen föräldrar utstår. Den handlar om tro, om var och vem Gud är, vad försoning är mitt i kaos. Där ryms tal om lidande, famnat lidande och igenkännbart lidande i det personligt erfarna och i de stora kamperna - att förändring föds nedifrån och att vi behöver mötas hjärta till hjärta. Responsen har varit överväldigande. Jag var inte förberedd på förlösningen, att få del av så många berättelser, andra som berättar.

Detta som en ingång till kyrkans enhet. Jag tror nämligen att navet för enhet är lidande, att kraft föds i smärtpunkten, dock sagt med stor försiktighet. Jag vill inte glorifiera lidande och aldrig befästa underordning. Det är viktigt att skilja på ”nödvändigt lidande” och ”onödigt lidande” och lära sig stava på Sinnesrobönen. Det finns mycket onödigt lidande. Det finns även lidande som hör till sårbarheten, som är, därför att skönheten är. Livet är som mest skimrande i det icke-stabila, i det brutna brödet.

Erfarenheten lär att när livet är som vackrast, är det en kort väg till smärtan. De starkaste bilderna är för mig de som klarar av att hålla samman kontraster. Det kristna korset är en sådan.

Temat för böneveckan 2017 är försoning. Motiveringen är ”Kristi kärlek lämnar inget val” (2 Kor 5:14). Även kärlekens förutsättning finns ju i det o-säkra, i överlåtelsen och i det ofullkomliga. Kärleken lämnar inget val, men kan aldrig tvinga sig på. Kärlekens väsen är att sträcka sig ut, sårbara sig själv.

I Equmeniakyrkans teologiska grund nämns gemenskap/koinonia i flera paragrafer och i ett helt avsnitt. Dessa berättar om en ekumenisk kyrka på väg, om sökandet efter enhet. ”I en splittrad värld vill kyrkan vara ett tecken på en gemenskap som har sin grund i den enhet som finns i Gud treenig /…/ Equmeniakyrkan är i tiden ett provisorium i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet” (§7).

Enhet är både medel och mål. ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).   

Gemenskap är den gåva kyrkan lever och den gåva Gud kallar kyrkan att erbjuda en söndrad värld. Kyrkan är Kristi kropp som fullföljer Kristi uppdrag/mission genom Andens kraft. Kyrkan deltar i Guds verk för att läka en brusten värld.

Equmeniakyrkan vill vara en kyrka som är bred, djup och öppen. Vi har mosaikkorset som vår logotype. Vi vill vara en kyrka där mångfald i gemenskap är ett signum. Vi tror att vi är kallade att vara en kropp med olika delar. Vi har mosaiken i ett kors. Vi vill alltså en gemenskap med korset i centrum. Korset är en bild både för lidande och uppståndelse och för det som öppnar sig mellan. I korset ryms hela livet. Jesu liv och därmed våra liv. Vi tror på Gud som i Jesus blivit kropp, fötts, växt upp, fått fly, vara tonåring, bli vuxen, verkat, levt, förkunnat, handlat, dödats, uppstått och vi tror att vi i våra liv, från födelse, död och i evighet är indragna i Jesu Kristi liv, förenade med Gud genom dopet, inlemmandet i Kristus. Vi går också från födelse till död till liv.

Om vår samtids olika problem bottnar i separationen (diabolos, ”den som kastar isär”), är lösningen föreningen. Jesus Kristus är försoningen och föreningen av det andliga och det mänskliga. Jesus kom för att bryta alla skiljelinjer; människor emellan och mellan människor och Gud och resten av skapelsen. Att förenas med Kristus är att sändas med Kristus till hela världen, med allt vad den rymmer - för att gestalta gemenskap, enhet, försoning och fred. Då ska världen tro.

I sökandet efter dessa gemenskaper har kyrkan lärt mer om vad det innebär att lyssna till röster ”från marginalen”. Dessa är också de funktionshindrades. Kyrkan som Kristi kropp är kyrka av många olika, som alla bidrar med sina skillnader till helheten. (Jfr The Gift of Being. Called to be a Church of All and for All, WCC 2016)

Skapar vi då rum för alla i gemenskapen? I frikyrkan som folkrörelsekyrka, där engagemang varit förutsättning, har vi svårt att hantera ”svaghet”. Frikyrkoförsamlingarnas gemenskap/enhet har alltför ofta konstituerats av stark tro, ordets förkunnelse och handlingskraften, verksamheten som ska drivas. Inte av det brutna brödet. Inte av sprickan som öppnar sig där brödet bryts. Inte i Guds svaghet, självbegränsning, istället i det triumferande, starka.

Men sårbarheten är en del av skapelsen (Jfr 2 Kor 12:7) och vi tror på en Gud som avstår (Fil 2:6-7). Gud själv har omfamnat den mänskliga existensen med all dess skörhet och begränsning. Vi behöver därför skapa rum för sårbarheten, i oss själva, låta hjärtat ta plats, i gemenskapen. I synnerhet eftersom det är i sårbarheten gemenskapen konstitueras.

Enhetsarbete är en formerande essens i att vara kyrka. Som systrar och bröder i Kristi kyrka är vi inte i relation till varandra utan delar av varandra. Kyrkan är kallad att vara en kropp eftersom vi alla döpta in i Kristus är del i Guds frälsande handlande i Kristus Jesus. 

Vi är inte kallade att tala om “de andra”, utan inse att Jesus själv var blind, fattig. Det är inte de fattiga som behöver kyrkan. Kyrkan kan endast vara Jesu kyrka om det är de fattigas kyrka.

En av våra mest brännande frågor är hur möta migranter. Frågan om kyrkans enhet borde därför gälla hela mänsklighetens enhet, hela världen som Gud så älskar (Joh 3:16). En älskad nattvardsbön i Equmeniakyrkan är att be Gud visa sin hemlighet: ett bröd och en mänsklighet. 

 

 

 

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare

Kommentera

TACK SOFIA!

Tack för ditt delande!
Marianne

Tack Sofia för dina fina ord!

Några egna reflektioner på din text:

Enighet mellan de som tror, inte enig med världen.

Jesus är varken blind, fattig eller flykting. Jesus är den som öppnar ögonen och ger de fattiga ett glädjebud. Han är den som tog vår synd så att vi inte behöver fly. Han är den som håller oss samman med sin kraft och i sin kärlek.

Thomas: Är det inte just det som är paradoxen, att det var genom att dela just utsattheten och marginaliseringen som Jesus också kan ge verklige befrielse? Sen är väl poängen med just den meningen här att visa på att vi inte skall prata "om de andra" -om de svaga om de vi skall hjälpa-, utan att inse att kyrkan består av just dem och att vi alla hör samman.

Maria,
Befrielsen sker ju genom att vi tror, inte att vi är utsatta eller marginaliserade. Många gånger kan det dock vara lättare att tro om allt hopp är ute, än för den som redan har allt.

Guds Sons gestalt som Jesus här på jorden är betydligt mera komplicerad. Bit för bit genom historien (GT) ser vi hur bilden av hans väsen skulle framträda. Ingen, inte ens Satan och hans fallna änglar förstod innebörden innan det var försent. I annat fall hade han gjort allt för att beskydda Jesus.

Det finns en risk med att förminska Jesus och det är att tvivel kan väckas av att han inte kan rädda oss.

Vi bör också vara försiktiga med "enighet" så att vi inte misstolkar den. När människorna ville ena sig efter floden, så spred Gud själv ut dem över jorden. Vi ska vara eniga i Kristi kropp, inte med världen.

FLER NYHETER