Kristen munhygien

Ordkrig.”Vi dödade varandra i medierna långt innan bomberna började falla.” Så förklarade en människorättsjurist hur det kom sig att krig bröt ut så snabbt i forna Jugoslavien.  Den judekristna kyrkans första ledare talade om tungan som en ”liten eld” som ”kan sätta en hel skog i brand”(Jak 3:5).

Nyligen kom en rapport från Försvarshögskolan som ”svart på vitt” visar att ”den våldsbejakande jihadismen breder ut sig i Sverige” (Sändaren nr 28–29).
I presentationen noteras denna lilla sats: ”Alla salafister är inte jihadister, men alla jihadister är salafister.”. 

Vad som inte framgår är att den ser ut som en sofistikerad
version av en skrämmande slogan, spridd som en löpeld i Frankrike vid dådet mot Charlie Hebdo 7/1 2015, nämligen: ”Alla muslimer är inte terrorister, men alla terrorister är muslimer.” Alltmedan franske premiärministern Manuel Vall sa: ”Vi är i krig”.

Skriver man för Försvarshögskolan och sitter i Krigsvetenskapsakademien, som författaren Magnus Ranstorp gör, kan man nog se likheten med krigspropaganda. Är man en fredsrörelse kan skäl finnas att dra i nödbromsen och fråga: Hur legitim är den? Jag vill tro att Sändaren gjorde det när den både anmärkte, att salafister är en ”liten del av sunniislam” och kritiserade nazister/NMR.

Ett intresse för majoriteten muslimer, och inte bara minoriteten salafister, kunde dock beakta en lika aktuell rapport med bredare bas – enkätundersökningen av 167 muslimska församlingar på 72 orter, ledd av professor Mattias Gardell vid Uppsala universitet. Resultatet är alarmerande. Varje vecka sker en attack mot en moské i Sverige. Mest skakande av allt: Många muslimer är rädda. 

Är alla jihadister terrorister och alla terrorister muslimer?
Om detta synsätt hårddras trollas århundradets största terrorattentat i Europa bort; de 77 döda i Norge år 2011 – 69 ungdomar på ön Utøya. Anders Breivik var en ”proeuropeisk kristen” och emot muslimska invandrare. Alltså: ingen salafist – ingen terrorist – inga terroroffer. Många ansåg det också opassande att tala om ”kristen terrorist”. 

Varför måste då vi i dag tala om ”terrorister” som ”muslimer” eller ”salafister”? Vem kallar i dag Netanyahus brott mot palestinier ”judisk (högerextrem) terrorism”? 

Men, inte nog med detta. Kanske vill vi inte se att vi västerlänningar kan vara skyldiga till massterror mot muslimer. Invasionen i Irak 2003 använde den så kallade taktiken ”Shock and Awe”, ”chock och fruktan”. Är inte det terror? 

Vad värre är, redan med 11/9 2001 manade USA:s president George W. Bush oss till ”crusade”, ”korståg”. Allra värst: allt blod. Sedan 1991 har vi dödat bortåt 4 miljoner muslimer, enligt Nafeez Ahmeds sammanräkning (Middle East Eye 2015). 

Är det då konstigt om några muslimer i Europa blir desperata – när vi blundar inför det?
Och hur aktsamma är vi med vår tunga? Jihad förekommer 42 gånger i Koranen – bara tio gånger kopplat till våld (Karen Armstrong). Huvudbetydelsen är kamp mot själviskhet. 
Varför talar vi då bara om det lilla våldsamma jihad och inte om det stora fredliga? Är vi bara intresserade av våld?

Om vi inte talar respektfullt om muslimen, är vi då inte själva del av våldspropagandan?

Ett annat ord är islamism – bara tre bokstäver skiljer det från islam. Därför förväxlas de lätt, som vore de synonymer. Dessutom har ordet blivit en soptunna, där vi inte bara kastar ner olika fenomen utan också motsägelsefulla.

Hit hänför vi till exempel saudiarabiska islamister som samarbetar med USA och Israel, men också Hezbollah som bekämpar dem. Här stoppar vi ned muslimska brödraskapet i Egypten, som samarbetat med Washington och Tel-Aviv samt Hamas, av samma ursprung, som bekämpar dem. Det finns till och med pastorer som jämför islam/ism med nazism. Tala om intellektuell härdsmälta och att så frö av misstro mot muslimer.

I en gallupundersökning i 35 muslimska länder fick muslimer frågan om de tyckte att 11/9 2001 var berättigad. Hela 93 procent svarade ”nej”. Intressant nog angav majoriteten religiösa skäl - i många fall koranversen 5:32, enligt vilket det att ta ett människoliv är som att döda ett helt människosläkte.

En annan undersökning visade att invasionen i Irak 2003 hade stöd från 83 procent av de vita amerikanska evangelikala kristna.

Nog kan vi kristna lära av muslimer. Så vad sägs om en stor jihad – en kamp mot den inre fördolda fienden – själviskheten?

Eller har vi bara yttre fiender? Vad gör vi i så fall med Guds löfte till Abrahams barn (Luk 1:54f)?

Varför tycks vi kristna så ointresserade av detta? Vill inte vi fred på vår jord? 

År 2016 ville inte kyrkostyrelsen (KS) ge en utbildningsdag om islam (Svenstakyrkans motion). Får de bättre tankar i år? Om inte, ge Sändaren i uppdrag att ta fram en veckosida om Abrahams barn – en vinjett om interreligiös/kulturell teologi – ett rum med röst inte bara åt kristna utan även judar, muslimer och människor av annan tro.  Då kan KS i alla fall säga att de försökte – innan det är för sent.
 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar