Under  årets kyrkokonferens arrangerades en rad kvällsprogram i lokala församlingar. Jag hade fått förtroendet att hålla föredraget Kristen feminism — går det ihop? Vid sju tillfällen interfolierades det av konsertpianisten Karoly Olah. Min uttryckta ambition var att analysera ”samtidens feminism och den kristna trons potential att identifiera, analysera och förändra orättfärdiga maktförhållanden knutna till kön.”

Min utgångspunkt var Simone de Beauvoirs bok Det andra könet, som haft en avgörande betydelse i kampen för jämställdhet. Utifrån hennes historiska beskrivning av orättvisor mellan könen, beskrev jag olika slags feminism, men fokuserade framför allt på socialistisk feminism och den så kallade radikalfeminismen.

Efter en genomgång av olika definitioner konstaterade jag att det inte finns någon större enhetlighet. Definitionerna kan vara så omfattande att ”feminism” likställs med en världsåskådning, men också nedtonat med en politisk ideologi eller bara med ett kritiskt perspektiv. Ställningstaganden om till exempel pornografi, familj och abort splittrar och ibland hävdas vissa ståndpunkter vara exklusivt giltiga för ”äkta” feminism.

Jag lyfte fram de Beauvoirs materialistiska livsåskådning och dialektiska marxism och exemplifierade sedan hur radikala och socialistiska feminister utgår ifrån en materialistisk människosyn och ett konfliktperspektiv, som kan härledas till de tyska filosoferna Hegel och Marx. Enligt en sådan feminism står kön mot kön på samma sätt som klass står mot klass. De stora samhällskonflikterna hävdas uppstå med privategendomen och familjen.

Eftersom beteckningen feminism är kontroversiell även i kristna sammanhang, ville jag genom föredraget lansera en möjlig gemensam plattform för vidare diskussion. Eftersom det inte finns en enhetlig definition av begreppet, ville jag se beteckningen ’feminism’ som öppen, där den som väljer att kalla sig ”feminist” själv avgör definitionen. Jag föreslog då att det som kristen är rimligt att utgå ifrån en kristen människosyn och kristen etik och inte att utan vidare anta till exempel materialistiska eller alternativa etiska utgångspunkter. Medvetet valde jag att inte definiera just kristen människosyn och etik mer än övergripande. Betoningen på alla människors likhet inför Gud, alla människors rationella natur och moraliska kapacitet samt deras individuella ansvar inför Skaparen, menade jag, ger en stabil ideologisk grund för jämställdhetsarbete och för en i övrigt modern kvinnosyn. Denna ”värdefulla” form av frihetsrörelse, det vill säga en frihetsrörelse som är full av allmänt mänskliga värden och förankrad i den idétradition, förenar det kristna arvet med en naturrättslig tradition med mänskliga fri- och rättigheter.

I Sändaren nr 21/2015 på sidan 4, citeras dock Ragni Lantz, som representerade Sveriges ekumeniska kvinnoråd på årskonferensen: ”Det där föredraget borde aldrig ha hållits.” Lantz citeras även ha sagt att jag använde ”gott om härskartekniker” och att ”större delen av den feministiska kvinnorörelsen buntades ihop och avfärdades… utan att någon fick kommentera eller opponera”.

Lantz ord är inte bara missvisande utan innehåller direkta felaktigheter. Under den avslutande delen av samlingen hade vi gott om tid för en gemensam och öppen diskussion, men då hade Lantz redan valt att gå. Mitt föredrag finns på Tabernaklets hemsida. Jag avser inget annat än att föra ett respektfullt och konstruktivt samtal i en av kyrkans och samhällets viktigaste frågor.