Hur ska man annars förstå en förkunnelse som tycks anamma delningen i en rik värld och en fattig värld? Det är hög tid att avsluta den långa bekväma pausen, där man förnöjsamt ger av sitt överflöd till den fattige.

Utmaningen måste bli att agera för en annorlunda, ansvarsfullare livsstil. Och gestalta den.

Det är kärvt, ju mer konkret desto kärvare. Det förstod Jesus när han rensade bland månglarna i templet.

Det blir obekvämt, rubbar många cirklar, trampar på ömma tår, och hotar integriteten.

Det största hindret, penningen, hotas mycket tydligt, entydigt.

Är jag beredd att avstå från nästa semesterresa till förmån för en hiv-klinik i Afrika? Konsten att avstå är en Guds gåva för hållbar framtid. Vårt enda klot orkar inte bära den rika världens nuvarande sätt att förvalta skapelsen.

Befinner sig kyrkan kring grötfatet, utan att våga?

Jag vill tro att kyrka och kyrklighet otåligt avvaktar uppbrottet till förvandling av livsmönster.

Det tar tid, det gör ont, det är nödvändigt. Förkunnelse i konkret form kan gestaltas av det folk som kyrkan innesluter.

Örebro