Konsensusmetoden för beslut på kyrkokonferensen visade sig från sin sämsta sida när den första motionen skulle behandlas. Det gällde en motion om att ordinerade i kyrkan inte skulle kunna väljas till ordförande i kyrkostyrelsen. Det är ju en enkel frågeställning som man antingen kan bifalla eller avslå. Men dessa alternativ släppte presidiet aldrig fram till beslutssessionen. I stället skulle en kompromiss tas fram, trots att det egentligen bara finns två tydliga alternativ. Varför krångla till det med en svårtolkad kompromiss?

Presidiet tog fram en formulering om att valberedningen skulle beakta balansen mellan lekmän och ordinerade i kyrkostyrelsen. Men vad menas med balans? Ingen definition eller förklaring lämnades. Om beslutet istället gällt balans mellan män och kvinnor skulle de flesta tolka balans som 50/50. Men vad är balans mellan lekmän och ordinerade? I analogi borde det vara detsamma. Men konsekvenserna skulle bli orimliga. Flera lekmän i styrelsen skulle då behöva bytas mot pastorer eller diakoner för att uppnå balans. Men jag har svårt att tänka mig att ombuden skulle mena detta. Men finns någon annan allmänt accepterad tolkning av beslutet?

Endast kompromissförslaget togs upp till beslut. Jag kunde inte rösta för den otydligt formulerade kompromissen och väntade förgäves på en möjlighet att rösta för avslag, som flera hade yrkat på. Eftersom kompromissen var så otydligt formulerad och inga alternativ erbjöds blev det naturligtvis omöjligt för konferensen att avgöra frågan med konsensusmetoden. Efter detta misslyckande blev det till slut en återgång till ett traditionellt majoritetsbeslut där den dåliga kompromissen äntligen ställdes mot avslag. Många röstade då för avslag men hamnade i minoritet. Därmed har valberedningen fått en svår nöt att knäcka. Hur ska dom tolka balanskravet?

Resultatet av motionen blev alltså att lekmännen i styrelsen fick en svagare ställning än idag, det vill säga tvärt emot motionärernas intentioner att stärka lekmännens ställning inom kyrkan. Så tokigt kan det bli med konsensusmetoden.

Dagen efter gick motionsbehandlingen bättre för då gick det plötsligt bra att yrka på avslag på motionen om pengar till Hönöhallen. Jag förstår inte skillnaden i behandling. Hur förklara detta? För mig blev det uppenbart att konsensusmetoden inte fungerar när det bara finns två tydliga alternativ, bifall eller avslag, och ingen verklig kompromissmöjlighet.