Konferens om stora små ting

Dags för kyrkokonferens igen. Den sjätte i ordningen, lite beroende på hur man räknar. Inga stora kontroversiella frågor finns på agendan. Men vi ser fram emot viktiga debatter om kyrkans inre liv.

Den här gången hålls den, som bekant, i Gävle. En unik plats i konferenssammanhang, vald bland annat på grund av bra och, förhoppningsvis, relativt billiga sammanträdeslokaler. Samma tänk som i Vårgårda, alltså, men på en plats som inte direkt kan betraktas som Equmenialand.

Bra eller dåligt? Det kan förstås diskuteras. Efter förra årets succéartade samling i Vårgårda höjdes en del röster för att permanenta konferensen där. Å andra sidan är det många som förordar större orter som Stockholm eller Göteborg, med bra förbindelser och många församlingar som kan delta i förberedelsearbetet.

Men för dem som i vanliga fall kanske kan sägas befinna sig i den kyrkliga geografiska periferin är glädjen stor över att ha blivit utvalda. Det märks bland annat på antalet volontärer, från både Gävle och närliggande orter.

Och så ska det vara. En kyrka, inte bara för hela livet utan för hela Sverige, får göra sig omaket att samlas på olika ställen landet runt. Men det skulle då inte skada med en samtidig satsning på att synas i området. Men några sådana planer finns inte. Equmeniakyrkan bjuder in, men någon presentation i någon form i det övriga samhället, blir det inte.

Överhuvudtaget är konferensen nedbantad jämfört med tidigare år. De eleganta hotellsalarna har försvunnit, ersatta av mer prosaiska idrottshallar Det är inte så många parallella seminarier, inga starka nationella namn utanför kyrkans krets, även om det finns spännande internationella gäster. Det här är ett internt möte. En utveckling som pågått i många år, och förmodligen ett alternativ till att glesa ut de dyra och arbetskrävande årliga storsamlingarna.

Om det blir billigare för kyrkan som sådan, är oklart. Numera är ju konferensen gratis för alla, och små, obemedlade församlingar har dessutom möjlighet att söka bidrag för resa och uppehälle.

För trots den stora tillströmningen av medlemmar och andra intresserade till Vårgårda, ökade inte antalet ombud. Tvärtom. Det kom faktiskt färre. Vilket är allvarligt; vikten av en vi-känsla- både utåt och inåt- kan inte nog understrykas. Vi har ett gemensamt kyrkobygge, som än så länge lider av både bristande engagemang och bristande; vad ska vi kalla det; igenkänningsfaktor? Det är nästintill osannolikt hur okänd vår kyrka fortfarande är.

Equmeniakyrkans ledning arbetar av allt att döma hårt och ambitiöst med huvuduppgiften – att skapa enighet. Ett led i det arbetet är regionutredningen, den kanske viktigaste frågan under denna konferens. Och motionen kring detta kommer förmodligen att skapa mest debatt av de elva motioner som skrivits till årets möte.

De regionala förtroenderåden har fortfarande en diffus ställning, eftersom de totalt saknar makt, eller kraft bakom orden, om man så vill. Det borde inte behöva vara så, eftersom regionerna inte ska ses som en nivå, och kyrkostrukturen inte är hierarkiskt uppbyggd, enligt kyrkoledningen. Det är ett teoretiskt bygge som är rätt svårförståeligt i praktiken, och som behöver klargöras på mer än ett sätt.

Likaså är själva regionindelningen svår att hantera. De enorma områden vi ser i norr gör att allt för många varken orkar, ids eller har råd att åka till de så viktiga regionala träffarna. Vårt lands beskaffenhet både geografiskt och befolkningsmässigt är en svår nöt att knäcka. Det gäller snart sagt alla både myndigheter och organisationer. Men vill man bygga enhet är det viktigt att bygga nerifrån och satsa på den alltid så diffusa, men viktiga mellannivån.

Vi får väl se vad som händer i Gävle, där många av er som nu har tidningen i er hand, förhoppningsvis redan befinner er.

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar