Kan fredsprocessen Israel/Palestina väckas till nytt liv?

Obamas politik gentemot Israel och Palestina har inte framstått som alltigenom konsekvent och glasklar. I början av sin presidenttid höll han ett uppmärksammat tal i Kairo, där han aviserade sin vilja att skapa en ny relation  till arabvärlden. Han hade också mycket tidiga kontakter med den palestinske ledaren Abbas och ställde krav på Israel att frysa bosättningarna för att ge fredsförhandlingarna en chans.

När Israel inte längre ville avstå från sitt illegala bosättningsbyggande, vek dock USA sig, samtidigt som man krävde, att Palestina skulle vänta med att ansluta sig till en del multilaterala organisationer. Pendeln hade svängt tillbaka till den traditionella amerikanska hållningen: att som medlare favorisera Israel.

Obama beordrade  2013 sin FN-ambassadör att inlägga ett veto mot en resolution i säkerhetsrådet, som krävde ett stopp för de israeliska bosättningarna. Detta trots att ordalydelsen nästan var identisk med tidigare amerikanska krav. Ovanpå detta har USA i år gått med på ett större militärt stöd till Israel än någonsin tidigare.

Vad kommer att hända under Obamas sista två månader som president? Vill han utnyttja tiden efter det amerikanska valet tills efterträdaren tar vid? För detta talar inte bara hans uppenbart stora missnöje med Israels ockupationspolitik utan även att premiärminister Netanyahu försökte lägga krokben för uppgörelsen med Iran om strypt kärnkraft. Frestelsen att sätta Israels premiärminister och hans republikanska hejaklack på plats torde vara stark.

Obama ställs i så fall inför olika alternativ. Enklast är att hålla ett principiellt klargörande tal i likhet med Kairotalet 2009. Det skulle kunna vinna ett brett och varmt stöd hos vänligt sinnade länder, men till syvende och sist inte få någon långsiktig verkan.

Om Frankrike (som det länge talats om) eller något annat land lägger fram en långtgående resolution med bindande krav på Israel (och Palestina) skulle det internationella samfundet en gång för alla kunna markera, att det finns gränser för vad Israel självs-våldigt kan ta sig rätten att göra.

För detta krävs då att USA avstår från att inlägga sitt veto genom att antingen lägga ner sin röst eller ge resolutionen sitt stöd.

Om Hillary Clinton hade vunnit valet, hade det sannolikt varit svårare för partikamraten Obama att välja detta alternativ. Att Trump nu blir president skulle paradoxalt nog tala för att Obama skulle vilja binda honom genom att ställa honom inför en redan företagen positionsförflyttning i amerikansk utrikespolitik.

En annan möjlighet skulle kunna vara att USA lägger fram ett förslag till resolution med bindande riktlinjer för förnyade fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Att Israel motsätter sig ett sådant upplägg är rätt givet. På den kanten föredrar man bilaterala förhandlingar utan internationell inblandning. På det sättet kan man utnyttja sitt överläge. Det är samtidigt inte självklart, att man på palestinskt håll skulle välkomna av säkerhetsrådet fastställda parametrar. På basis av tidigare erfarenheter misstänker man amerikanskt bias i ett sådant resolutionsförslag.

Det finns ett franskt fredsinitiativ för att skapa ett momentum och en rörelse med sikte på en fredsprocess, som kan ge resultat. Sverige har varit engagerad i detta från start, och tack vare erkännandet av Palestina ingår Sverige i den inre kretsen. Platsen i säkerhetsrådet ger ytterligare tyngd åt Sverige. Härom veckan hölls enligt uppgift uppskattade konsultationer med en bred krets av aktörer inom det civila samhället i såväl Israel som Palestina. Förhoppningen är att detta ska öka trycket på de politiskt ansvariga.

Ytterligare ett annat tänkbart fredsinitiativ skulle kunna tas av FN:s nye generalsekreterare Antonio Guterres, som förväntas visa en mer aktivistisk profil än sin föregångare. Efter sex år som socialistinternationalens generalsekreterare känner han många av ledarna inom israeliska Labour (numera kanske av begränsat värde med tanke på Labours försvagade ställning) och anses vara en stor Israelvän. Samtidigt, eller snarare just därför, är han en stark motståndare till ockupationen och bosättningspolitiken. Han är nämligen övertygad om att Israels säkerhet bara kan garanteras om det internationella samfundet kan säkra en rättvis tvåstatslösning.

Norrmannen Terje Rǿd-Larsen, aktiv som diplomat i den process som ledde till Osloavtalet 1993, varnade redan för mer än tio år sen för att tiden för en tvåstatslösning var på väg att rinna ut. Han är numera chef för International Peace Institute i New York, som samarbetat med FN. Han tror att Guterres, som under sina tio år som FN:s flyktingkommissarie var mycket aktiv i att söka lösningar på den internationella flyktingkrisen, kommer att visa en självständig hållning mot USA i Israel-Palestina-frågan.

Guterres har redan före sitt tillträde kontaktat internationella tankesmedjor,  i syfte att få fram förslag, som kan öka FN:s möjligheter att agera utöver att vara ett forum för resolutioner i generalförsamlingen och säkerhetsrådet. En tanke som nu studeras är att FN skulle skapa en stödgrupp till byggandet av staten Palestina. Det förutsätter samarbete med Palestinska myndigheten i etableringen av den palestinska staten (Staten Palestina utropades 1988 av ledande palestinska organ). Den internationella rollen i förhandlingarna om en slutlig lösning överlämnas enligt denna modell till Kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN).

Främst är det följande fyra områden förslaget siktar på:

;Den demokratiska övergången till status som stat, alltså utvecklingen av en modern demokratisk palestinsk stat utifrån nuvarande organ (regering, parlament, juridiska organ).

;Konstitution, styre genom lagar, mänskliga rättigheter i enlighet med FN-stadgan.

; Säkerhetsfrågor, inklusive terrorbekämpning, med stöd av USA.

; Internationellt bistånd i statsbyggandet, samordnat av EU

För att denna process ska bli möjlig krävs grönt ljus från den tillträdande amerikanska administrationen. Det palestinska ledarskapet – än så länge lett av Mahmoud Abbas – tros bejaka upplägget, om det finns tydliga tidsgränser angivna för förhandlingarna om slutlig lösning. Abbas egen tid vid makten torde för övrigt snart se ett slut. Kontakter på  israeliskt håll tyder på en negativ, för att inte säga nedlåtande, attityd.

Signalerna från Donald Trump, att vilja flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, kommer om de förverkligas, att försvåra varje utveckling med sikte på en reell fredsprocess. Dock är en sådan flytt ett gammalt israeliskt önskemål; ingen enda ambassad  ligger ju i Jerusalem. Trumps seger har väckt förhoppningar hos den israeliska regeringen om en ny amerikansk politik. Utbildningsminister Naftali Bennett från bosättarpartiet Vårt judiska hem har dragit slutsatsen att nu blir det inte någon palestinsk stat. Och den politiske mästerspelaren Netanyahu får allt svårare att upprätthålla sin auktoritet inom regeringen.

Är då tvåstatslösningen död eller ”bara” döende? Allt fler betraktar den som död, och i så fall är en resolution i säkerhetsrådet med parametrar för förhandlingar mellan Israel och Palestina utan större värde.

Eftersom frågan är så låst i den amerikanska politiska miljön, tenderar presidenterna att spara sig till månaderna efter att efterträdaren valts. Då riskerar man inte att straffas av väljarna, och inte ställer man till det för parti-kamraten i valkampanjen. Så gjorde Bill Clinton, och så tycks även Obama göra – om han gör någonting alls.

Men då är man tillbaka på ruta ett. Inget händer, och så kommer det att förbli så länge som det internationella samfundet inte sätter hårt mot hårt och tvingar ockupationsmakten Israel att godta en lösning, som båda parter kan leva med. Något som knappast någon tror kommer att hända. Vare sig man hoppas på det eller ej: Det mesta talar för att tvåstatslösningen är död.