Jag blev glad över Svante Zettergrens tankar i Sändaren 21/2018. Jag har också saknat en bearbetning av vad det betyder att Gud skapar världen. Det är sällan jag i predikans form fått hjälp med mina tankar. Om vad det betyder för mitt liv i Kristus. Därför kan jag inte instämma i Mattias J Frödings önskan i Sändaren 23/2018 att ytterligare betona Jesusförkunnelsen. Vi behöver rum också för andra aspekter på Gud och vad kristet liv innebär. Inte minst om vårt ansvar för Skapelsen.

Vi är olika, både av födsel och erfarenheter genom livet. Jag har som fysiklärare hela livet levt med frågan vad det innebär att världen är Gud skapelse. Kanske inte uttalat i klassrummet, men i en ständig förundran över Skapelsen. Den talar ju enligt Rom 1:20 om Guds egenskaper.

Jag tror inte att jag är ensam om att i naturen erfara Guds närvaro och omsorg. En omsorg som sträcker sig över årmiljarder. Så djupt är vårt personliga sammanhang i Guds skapelse. Jag har träffat människor som säger sig inte tro på Gud, men något bortom eller i det synliga. Jag tror att vi bör bekräfta sådana tankar som en bild av Gud för den som inte har tillgång till det religiösa språket. De talar om en Gud som är och skapar i hela sin Skapelse. På väg att sammanfatta allt i Kristus. Jag vill lära mig mer om hur jag kan tala om en sådan Gud. Som är den i vilken vi lever, rör oss och är till. Varenda en av oss!

Hos en sådan Gud finns rum för en total överlåtelse och beroende av kärleken. Till den som vill mitt liv och omsluter mig med ömhet. Det är en del av min gudsbild.