”Jag mår inte bra efter kyrkokonferensen”

Kanske är jag som Dostojevskys imaginäre författare en sjuk man. Jag mår i varje fall inte riktigt bra efter att ha återvänt till mitt skrivbord en trappa ned efter hemkomsten från Equmeniakyrkans kyrkokonferens.

Det beror knappast på musiken. Musikerna var utomordentligt skickliga, även om de nästan aldrig  spelade ”min” musik. Det kan jag leva med. Oberoende av vad jag känner inombords, är jag till åren en gammal man, och musiktycke färgas av generationstillhörigheten, till och med mer än mode.

Nej, det är den teologiska profilen i texterna till musiken som får mig att må illa. Den ensidiga gudsbilden som inte tar evangeliets unika budskap på allvar – Gud som människa, utblottelsen (Fil 2: 6-8). Det är ju detta som är kristen tro. Den väldige guden predikas i olika varianter av alla religioner men inte Gud som människa. Mighty God tränger undan viktiga delar av Markusevangeliet, som särskilt ska studeras det närmaste året i Equmeniakyrkan. Korsfästelsen utmålas i en annan sång som en triumfatorisk seger, trots att den var ett stort nederlag. Hade inte uppståndelsen senare ägt rum, hade allt varit slut. Lärjungarna hade aldrig blivit apostlar. Evangeliet hade aldrig blivit något evangelium att sprida till världens folk.

I flera nya sånger är det dessutom ”jag” eller ”vi” som står i fokus. Jag/vi är subjektet, den som handlar, den som prisar, ärar Gud, som om Gud behöver upplysas om detta. Vilken skillnad mot de psaltartexter som sjöngs. Där är det Herren som är aktör.

Kanske beror denna obalans, detta subjektbyte på att gudstjänsten inte längre får vara gudstjänst? På att den inte längre främst är ett skeende inför Guds ansikte, där församling, sångare, gudstjänstledare och predikant tillsammans firar i andakt och bön? På att den förvandlats till ett tillfälle för uppvisning av färdigheter? Är det på det sättet faller skuggan inte endast på estradens aktörer. Den gudstjänstfirande församlingen är medskyldig. Den har förvandlat sig från gudstjänstdeltagare till publik, som villigt applåderar medryckande prestationer.

I en av gudstjänsterna svarade oboisten för ett alldeles enastående solo, som inbjöd till tyst bön och meditation. Knappt hade sista tonen klingat ut, innan applådåskorna avbröt varje personligt försök till inre andakt. Vid en konsert hade solot motiverat stående ovationer – men inte nu. Inte i en gudstjänst.

Har vi kanske helt tappat känslan för gudstjänst? För helighet? Ta till exempel ordinationsakten, som för de närmast berörda måste upplevas som en livsavgörande stund av helighet och allvar. När deras namn räknades upp, utbröt ett väldigt tjoande hos – ja, publiken. Pinsamt!

Slutligen – beslutsprocessen. Krånglig och tidsödande men kunde ha varit värre. Om det hade varit ett rimligt antal motioner i stället för enbart tre, som dessutom desarmerats till att utan yrkande eller förslag överlämna ”frågan till konferensen för beredning”. Hade församlingarna verkligen ingen uppfattning om vad som bör göras och om vem som bör göra det? Om motionerna stympats centralt av en korsetterad modell, så bäddar förfarandet knappast för stort engagemang i församlingarna att söka påverka den nationella nivån och en gemensam strategi. Menlöshet och konflikträdsla leder lätt till apati, medan konflikter skapar energi. Sen gäller det att länka den in på konstruktiva banor.

Två råd inför nästa år:

Sätt upp punkten ”Eventuella övriga frågor” på föredragningslistan, så uppstår det ingen tvekan av formella skäl om vad man kan göra eller ej. Konferensen beslutar sen suveränt, om den vill ta upp frågan eller ej. Fattas rimligen med majoritetsbeslut direkt. Med presidiets första kategoriska nej skulle punkten ”Fastställande av föredragningslistan” ha gjorts överflödig.

Behåll indikatorkorten som ett komplement till den klassiska folkrörelsedemokratin, skippa det tidskrävande flödesschemat och följ den klassiska modellen med majoritetsbeslut, som på intet sätt förhindrar att man söker finna skrivningar, som skapar nära nog enighet. Redaktionsutskott för lite mer komplexa frågor kan rimligtvis lägga mer genomarbetade förslag än ett presidium mitt uppe i beslutsprocessen. Tillkomsten av flyktinguttalandet är ett bra bevis för detta. Gemenskapen i samfundet bryter inte ihop bara för att inte man är överens in till sista kommatecknet.

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Namn
Jag mår väldigt bra efter kyrkokonferensen. Jag har mött Gud i och genom gamla och nya sånger, genom förkunnelse, vittnesbörd och förbön. Jag var närvarande på tre Gudstjänster och har lyssnat på alla Gudstjänster i efterhand och särskilt lyssnat på sångerna och försökt analysera texterna. När Bernt Jonsson skriver:" I flera nya sånger är det dessutom ”jag” eller ”vi” som står i fokus" delar jag inte den uppfattningen, Jesus eller Gud är den som som "jag" eller "vi" tar sikte på i såväl gamla som nya sånger. I Ps. 259 som vi sjöng på konferensen finns orden "jag" och "min" med 20 ggr och jag har aldrig hört någon reagera på det. David har ett antal lovsånger i Psaltaren där "jag" och "mig" är flitigt förekommande så vad är det som provocerar när orden "jag" och "mig" finns med i nyskrivna sånger? Bernt Jonsson skriver: "Mighty God" tränger undan viktiga delar av Markusevangeliet". Ytterst märkligt att ställa en (utmärkt) proklamationssång sjungen under konferensen mot delar av Markusevangeliet? Skall vi stoppa all sånger om Guds storhet under "Markusåret"? Ett varmt tack för underbara Gudstjänster och välsignade sånger som berörde mig djupt! Jerry Gegerfeldt