Det kyrkokonferensen inte orkade med, var att bland annat besluta om ett uttalande där vi uttrycker ” vår solidaritet med alla som söker fred i regionen”. Inte ens att vi ”ber för palestinska kristna som arbetar för fred och rättvisa”.  Som att vi håller inne med att be för dem som frågar efter våra förböner.

Det håller inte att hänvisa till att förhandlingarna redan fördes på övertid och att en gudstjänst väntade. Det blir som passagen i Strindbergs Hemsöborna där Carlsson förmodligen drunknat och prästen frågar om man ska ta tid med att leta efter Carlsson eller fira gudstjänst som man planerat.  Som om solidariteten med andra i stor utsatthet blir till en andrahandsfråga. Eller som det nu blev – en fråga som inte är viktigare än att vi kan skjuta fram den ett år. För vi hade en gudstjänst att fira.  Hör hur det låter!

Det förslag till uttalande som kyrkokonferensen hade att ta ställning till bygger på ett uttalande från Kyrkornas världsråd – ”tröskat” och kompromissat genom alla de kyrkotraditioner som ryms inom KV. Formuleringar som väl ansluter till det FN beslutat och svenska regeringar ställt sig bakom. Det är som om Equmeniakyrkans kyrkokonferens påtar sig rollen att överpröva det FN kommit fram till. Att vi minsann vet bättre. I realiteten blir det ett uttryck för att vi inget vill se, inget höra och ängsliga för att säga något. Trots att vi ser och hör! Vi vet ju! Det är ett närmast cyniskt sätt att säga till utsatta människor som bland annat lever i ockupation att vi bryr oss inte. Vi tvår våra händer! Detta är för komplicerat för oss.

När jag bläddrar bland pappren jag hade med mig hem från Kyrkokonferensen så hittar jag det lilla ”bokmärket” vi fick i seminariet ”Församling på ett nytt sätt – tillsammans i Sverige och andra länder”. Där finns nyckel-orden för hur vi ska tänka och leva som församlingar – ”Lyssna, Tjäna, Tillsammans, Lärjungaskap, Växt, Gör om det igen”.

Klokt tänkt, men det var som att det inte gällde när det hela skulle prövas bara en dag senare.  När människor ber oss att be för det som bara är hopplöst, så förmår vi inte ens att lyssna och gå vidare i det vi sagt vi ska göra. Det faller redan på ”tröskeln”. Det håller inte kära Equmeniakyrkan!

Vad händer nu? Vad gör detta med Equmeniakyrkan? Vad gör det med tilltron till ett samfund som menar sig vilja något med ”hela livet”? Det är som om vi inte har kraft för mer än oss själva och våra egna ”problem”! Hur man skapar teologi kring något så introvert går över mitt förstånd! Vad är det för en kyrka vi vill vara?

Min frustration handlar om hur vi blir en hel kyrka. På riktigt! Hur det som sägs i ett sammanhang också måste få gälla i ett annat. Det är ju så, och bara så, vi bygger ett förtroende för ”vår” kyrka.

Jag förstår inte hur vi ska ta oss vidare efter detta? Vet kyrkostyrelsen eller ni kyrkoledare det?  Vad tycker ni vi ska säga till dem vi inte ens kunde komma överens om att be för?  Dom som också i vårt sammanhang blev offer på det altare där lojaliteter prövas mot varandra och hänvisningen till konsensus blir en ursäkt för att inte säga något. Inte ens att uppmana varandra att be. Inte ens det!