I Sändaren 33/2018 svarar Micael Grenholm på Bernt Wåhlemans insändare kring församlingsengagemang och ungas exodus från kyrkan efter ungdomstiden. Micael Grenholm kompletterar Bernt Wåhlemans frågor med frågan om det intellektuella perspektivet. För Grenholm handlar detta om apologetik, det intellektuella försvaret av den kristna tron. Jag välkomnar att frågan om det intellektuella samtalet om tron på detta sätt aktualiseras. De tankarna fanns också hos mig när jag den 26 juni skrev min insändare utifrån Equmenias motion till kyrkokonferensen i samma ämne som lyfts av Wåhleman och Grenholm. Men jag har mina invändningar mot att förlita sig på just apologetiken.

Min helt grundläggande invändning mot apologetiken är frågan; vilken tro är det som ska försvaras? Är det tron på den obefläckade avelsen? Är det tron på Bibeln ofelbarhet? Är det tron att Gud blivit människa? Är det tron på en geocentrisk världsbild, med jorden i världens mitt? Är det en kreationistisk tro som ska försvaras, eventuellt iklädd ID:s moderna kläder? Kort sagt: hur försvarar man sin förtröstan på Gud? Den är ju en tro, inte en vetenskaplig disciplin. När denna förtröstan dessutom ser lite olika ut mellan oss kristna, är apologetiken då också tillämpbar mellan våra olika trosuppfattningar? Ska frågan om vad som är den rätta kristna tron avgöras i ett VM i apologetik?

Min andra invändning mot apologetiken är att den utgår från att vi redan har rätt, och ska bevisa det för andra. Den stänger dörren för möjligheten att låta nya kunskaper forma tron. Ibland är faktiskt det mest ärliga svaret på en ärlig fråga ”jag vet inte”, åtföljt av en uppriktig vilja att verkligen försöka förstå frågan. Det är dörren till att förstå mer, och med tiden kunna formulera ett eget svar. Inte att få hjälp av en apologet att formulera argumentationsvinnande svar på frågorna som möter i klassrum och sociala medier.

Men även om jag aldrig finner ett svar på min fråga behöver det inte betyda att tron får ge vika. För tron är inte övertygelsen om att sitta inne med det rätta svaret, att tro att jag vet. Det är att lita på Gud, bortom alla mina frågetecken. Att veta att jag tror.