Och för det andra: om någon skulle skriva en artikel om att ”alla brunhåriga flickor är syndare” skulle jag inte känna mig trygg med att gå till kyrkan, för där skulle folk döma mig som är en brunhårig flicka. Jag skulle inte känna mig välkommen som jag är, utan skulle dölja mitt bruna hår så att folk inte pratar om mig — om jag ens gick dit.

Som ungdomsledare och som privatperson har jag flertalet gånger samtalat med människor som skäms för att de har upptäckt att de har ”fel” sexuell läggning. De är rädda för vad familjen och församlingen kommer att säga om de ”kommer ut”. Homosexuella lever med ett ständigt hot om att inte bli accepterade, innanför och utanför kyrkans väggar. Detta är ett (kanske omedvetet ut-övat) förtryck.

Många kyrkor börjar eka tomma. Församlingar vill vara och tror sig vara öppna och välkomnande. Men fortfarande finns trösklar som gör att människor inte hittar till kyrkan och tron. En sådan tröskel är rädslan för att inte bli accepterad för sin sexualitet.

”Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt” (Ps 103:6). Vi behöver påminna oss om hur vår frälsare gjorde. Hur Jesus mot alla sociala konventioner umgicks med människor som samhället såg ner på, upprättade dem och fick dem att känna sitt människovärde. Därav bör kyrkan i Kristi efterföljd absolut inte vara den som förstärker förtrycket, utan den som befriar från det. 

 Ingen människa är perfekt. Inte du heller. Men du duger som du är och är välkommen till kyrkan. När du har insett detta: ge den människa du möter en kram, säg till den att den duger som den är, att Gud älskar den som den är och att den är välkommen till kyrkan som den är. Vare sig den är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, homosexuell eller heterosexuell. Gud gör inte skillnad på människor  — det bör inte vi heller göra. Men det gör vi när vi säger att ”homosexualitet är synd” men glömmer att se bjälken i vårt eget öga.