I Bengt Hubendicks bok: Läsebok för politiker nämner han Folke Löfgrens bok Den inre verkligheten och säger om den att den är en av de intressantaste,
finaste och mest stimulerande böcker han någonsin läst. Det är en bok på biologisk grund ... som till och med förklarar den religiösa upplevelsen på ett biologiskt acceptabelt sätt.

Det lockade mig till att läsa boken. Löfgren har ägnat sig åt studiet av hjärnanatomin, speciellt samspelet mellan den animala basala hjärnan och den superanimala, hjärnbarken (cortex). Om den delen av hjärnan säger han att den är det specifikt mänskliga anatomiska särmärket för människan med sätet för våra mentala funktioner och vårt intellekt och medvetande.

Bokens tredje kapitel har rubriken tro – vetande. Kapitlet är mångsidigt och ordrikt (ungefär 40 sidor). Löfgren säger att man kan nå upplevelse och visshet om Guds existens. ”För den som besjälad av denna insikt (om att somligt hos oss tillhör gudssektorn i tillvaron) och realiserar den i tanke och gärning, inkarnerar och gestaltar den kommer den att via basalhjärnan bli till existensiell visshet. ’Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv låter Johannes Jesus säga i 7:17’. Man måste leva Gud, uppenbara Gud i sitt handlande …. då kommer upplevelsen av Gud. ”.

I ett resonemang om cortex påverkan på trosuppfattningen säger Folke Löfgren att religionens huvudcentrum är basalhjärnan, denna känslans, aningens och intuitionens område men den kan inte negligera det krav på sanning och logik, som finns i cortex. Om teologin ska kallas vetenskap måste den utradera trosföreställningar och dogmer som alltefter utvecklingens gång kommit att strida mot empiri och naturvetenskapliga fakta.

För Löfgren hör också Bibelns skildringarna av Jesu underverk till något som lagts till i efterhand och är att betrakta som symboler. ”Om kyrkans under tolkas som annat än symboler kräver känslan för ärlighet avståndstagande från dem. Det stora undret enligt F är att människan gripen av livets och naturens predikan om Gud i liv och gärning gestaltar honom.”

Min fråga blir då till teologerna: Hur ser man på Folke Löfgrens tankar?