Historierna som styr oss

Vi påminns allt oftare om de farliga historiska parallellerna till vad som nu sker i Europa och världsekonomin.

På 1800-talet växte frihandeln och den framträngande industrivärldens ekonomier dramatiskt. Det slutade i första världskriget.  Kring 1930 sökte finansministrarna möta den ekonomiska krisen med besparingar. Europa fick extrem nationalism, diktaturer och ett andra, än mer förödande världskrig.

Men man kunde också göra annorlunda - stimulera ekonomin och skapa sysselsättning i lågkonjunktur. Det gjorde Franklin D Roosevelt med sin "new deal" i USA och Per Albin Hansson som ny statsminister i Sverige.   Den modellen blev sedan förhärskande i ekonomiskt-politiskt tänkande fram till 1970-talet. De som studerade nationalekonomi och blev beslutsfattare i politik, förvaltning och näringsliv fick lära sig att det är efterfrågan som driver ekonomin och att man inte behöver vara rädd för underskott, lån och en smula inflation för att hålla ekonomin igång.

Dagens beslutsfattare har annan utbildning och erfarenhet.  De präglas av att inflationen är huvudfaran i ekonomin och att fasta normer i budgetpolitik och mer konkurrens krävs för att hantera kriser och hålla uppe tillväxt, också med höjd arbetslöshet som risk. 

I Sverige har de senaste 20 åren den bibiliska lärdomen "att den som är satt i skuld är inte fri" varit vägledande både för socialdemokraten Göran Persson och moderaten Anders Borg.

 I Tyskland ser en förbundskansler alltid hyperinflationen på 1920-talet som historiens verkliga skräckexempel.  Som protestantisk prästdotter i det gamla DDR är Angela Merkel därtill uppfostrad i  uppoffringar  och pliktmoral.  Hon tycker att tyskarna betalat nog för andra genom det väldiga återföreningsprogrammet för att lyfta gamla DDR till väststandard och ser att de åtstramningar i välfärdspolitiken som hennes föregångare tvingade igenom både bidragit till att få fart på den tyska ekonomin och väckt starkt folkligt missnöje. I grunden vill inte heller tyskar för evigt vara de i Europa som alltid ska betala på grund av det tredje rikets historiska skuld.  Härav Tysklands ovilja att ta riktigt ansvar i eurokrisen. 

Det brister alltså inte i historisk kunskap hos våra beslutsfattare. Tvärtom är de tydligt präglade av sina egna och sin generations erfarenheter. Det gäller inte heller bara ekonomi.  I synen på säkerhetspolitik och USA:s makt i världen finns exempelvis bestående grundskillnader mellan dem som präglats av USA som befriare i Europa efter andra världskriget, dem som blev politiskt intresserade under Vietnamkriget och avkoloniseringen, dem som har murens och kommunismens fall som sin generations första och avgörande händelse och dem som vaknade upp 11 september.

Det svåra för oss alla är att upptäcka och dra rätt lärdom av de historiska paralleller och insikter som betyder något just nu. För både globaliseringens och den gemensmamma valutans beroenden saknar vi i mycket erfarenheter och kunskaper.  Här ligger såväl det skrämmande som det uppfordrande.