Hillsong och gamla vinsäckar

Är förnyelserörelser och uppburna andliga ledare lösningen på tillbakagång och andlig tröghet? Eller är det så att deras andliga framtoning inte fokuserar på Gud utan på människan? Vilka vågar och kan göra teologiska analyser till vägledning?

• Hillsong Church med Andreas Nielsen som svensk förgrundsgestalt

• New Wine-nätverket i Sverige med bland andra Stefan Swärd i styrelsen

• Bethel Church i Redding, Kalifornien, och dess pastor Bill Johnson.

Listan kan göras längre över nya kyrkor, nya förnyelserörelser och uppburna andliga ledare som utgör senaste mode i frikyrkokretsar. Är detta lösningen på tillbakagång och andlig tröghet? Är det fråga om nytt vin som spränger gamla vinsäckar eller som vitaliserar dem?

Sådana frågor kan för pastorer och medlemmar kännas mer angelägna än de som tas upp på kyrkokonferenser och i församlingsmöten. Varför? Jo, dessa nya kyrkors framgångar utmanar och oroar – vare sig vi vill det eller inte – de vanliga församlingarnas trogna arbete och vanliga förkunnelse.

För tjugo-trettio år sedan var det Livets ord med Ulf Ekman, Vineyard med John Wimber, Torontoväckelsen med John Arnott och Karisma Center med pastorerna Sven Almqvist och Thomas Ardenfors som stod i fokus. Men mycket av dessa skeenden är nu historia. Av stora anspråk och speciella ”övernaturliga” fenomen finns inte mycket kvar. Men sår finns kvar hos enskilda som for illa, och bitterhet över underkänd tro och tradition lever kvar i många församlingar.

Hur kommer Hillsong att vara om tio år? Vilken roll har New Wine-nätverket då? Vad blev bestående av Bethel Church-konceptet i Sverige? Här som i andra frågor behövs saklig analys, så att vi likt kyrkans herre kan säga att vi smakat på frukten och därför känner trädet (Matt 7:16). Allmän skepsis skapar lätt förvirring, och nonchalans inför det nya bekräftar fördomar.

Vilka är det nu, som likt Sven Reichmann, Lennart Thörn och andra på 1980-talet, vågar och kan göra teologiska analyser som blir till vägledning? En sådan nutida röst är, lite oväntat kanske, pastor Magnus Persson i pingstförsamlingen United i Malmö. Hans reflektioner kommer dessutom inifrån dessa nya sammanhang som betonar marknadsanpassning och helande.

Persson konstaterar att Uniteds utveckling i ovanstående stil kan liknas vid ”en lysande julgran, men utan frukt”. Det var mycket effekter, mycket rörelse, mycket folk. Att få uppmärksamhet i en hel stad visade sig inte svårt, men har det lett till verklig förvandling av människor och samhället? frågar sig nu Persson självkritiskt.

Numera firar United nattvard varje söndag. Många ser detta som ett uttryck för att Magnus Perssons återupptäckt värdet i den historiska kyrkans rika traditioner. Där står nattvarden i centrum och inte en scenisk lovsångskultur med strålkastare. Så här uttrycker han det själv på församlingens hemsida:

– Till en början kan en gudstjänst som följer ett historiskt, liturgiskt mönster upplevas som både oattraktiv och otillgänglig för en modern människa, men den har en märklig förmåga att möta våra djupaste behov om vi ger den lite tid.

Ett gemensamt drag i de nu aktuella och de närmast föregående framgångskyrkorna är att de teologiskt är baserade på pingströrelsens teologi (med betoning av ”särlaregn” i den yttersta tiden), men den är kombinerad med inslag i nutida karismatisk teologi och praxis. Grundsyftet verkar vara att återerövra en ”efterlängtad” andlig praktik och erfarenhet som de menar har gått förlorad i etablerade kyrkor.

De nya kyrkorna företräds i regel av män – ofta tillsammans med sina hustrur – och de är påtagligt präglade av en amerikansk, brittisk och australiensisk medelklasskultur och dess tro att kunna ”förändra världen”. Men det sker på ett kommersialiserat sätt. Hillsong och Bethel har blivit starka varumärken som säljer musik för miljontals kronor varje år. Dessa församlingars mötesplatser är företrädesvis i konserthallar med en spektakulär scen i centrum. Men mitt i allt detta ser man också en själavårdande (Bethel) och en diakonal (Hillsong) profil.

Enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin. Det är först i himlen vi ska få se Gud ”ansikte mot ansikte”. Men när jag studerar dessa kyrkor finner jag ingen sådan sakramental förståelse av skapelsen. Det är som om Gud kan injiceras i människan genom rätt tro och rätta sätt (läs: lovsång). Helighet och mötet med det heliga reduceras ofta till känslor, inre erfarenheter och intimitet.

Genom kyrkohistorien har ordet och nattvarden skapat konkret kristen gemenskap (koinonia) – ett heligt ”vi”. Och för det flesta kristna är det genom denna gemenskap som människan blir helig, och inte var för sig genom rätt tro eller rätt sätt. Vad innebär det då för oss i dag att det är genom detta ”vi” som vi blir frälsta? I detta perspektiv är ett gott ledarskap att bry sig om dem som är kvar i gemenskapen, men utdefinierade av alla som lämnat för ”det nya”.

I Norge har pingstpastorn Karl Inge Tangen skrivit en avhandling, vars andra del undersöker vilken livsmening Hillsong i London skapar för sina medlemmar. Tangen finner att medlemmar i Hillsong känner djup samhörighet med församlingen, därför att ledarskapet har en stark vision och därför att församlingens verksamhet genomförs mycket professionellt och med estetiska ambitioner. Att det också sker en synlig tillväxt, och att medlemmarna i hög grad känner sig hemma i församlingen, betyder också mycket.

Som teolog noterar jag att dessa nypingstigakyrkor och rörelser inte talar om synd, utan mycket handlar om att bekräfta, bygga upp och inspirera som vilken sekulär mentor som helst. Även omvändelsefrågan är nedtonad. Kan det vara så att deras andliga framtoning i själva verket inte fokuserar på Gud utan på människan? I så fall är det som nu sker i dessa sammanhang en förlängning av sekulariseringen, och detta i en tid när det finns postsekulära tecken på andra håll i samhället som ställer gudsfrågan i centrum.

Gemensamt för de nya kyrkorna är också att de har ett inspirerande ledarskap som syns och oförtrutet förmedlar de bärande visionerna. På denna och andra punkter behöver Equmeniakyrkan se, pröva andarna och lära – i stället för ett ängsligt förvaltande. Vår bön är att både gamla och nya vinsäckar ska kunna bli Guds redskap i världen. 

 

 

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Jens Marklund
Nyfiken, har Sune Fahlgren besökt någon av de ovan nämnda församlingarna?
Micael Grenholm
"Enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga"? Den meningen förvånade mig. Det är helt och hållet falskt. Fornkyrkan var otroligt karismatisk, sakramentalismen kom mycket senare. Och även de sakramentala katolska och ortodoxa kyrkorna har alltid varit väldigt karismatiska med utrymme för profeter, andedop och övernaturliga manifestationer. De första som utvecklade en ickekarismatisk teologi där sakrament ersätter direkta gudsmöten var Luther och Calvin, men frikyrkligheten har snarare sina rötter hos anabaptisterna som var väldigt karismatiska.
Tomas Olsson
Med all respekt att man inte ska vara okritisk till olika strömningar inom kristenheten så finns det relationer mellan de olika företeelser som Fahlgren tar upp. New Wine startades inom Anglikanska kyrkan som ett resultat och inspirerat av John Wimbers och Vineyards förkunnelse. New wine kan beskriva som Vineyard men utan ett samfund utan som en förnyelserörelse, så som Vineyard var i Sverige innan samfundet startade. Hillsong Stockholm kan sedan ses som en avläggare till Karisma center, genom att det startades av en grupp från det nedlagda Karisma med Andreas i spetsen. Härom söndagen predikade för övrigt Sven Almquist på ett söndagsmöte på Hillsong. Så att säga att dessa skeenden enbart är historia stämmer inte utan förutsätter att bära frukt på olika sätt.
Sune Fahlgren
Ja, jag har besökt de församlingar och rörelser som omnämns i min ledare. Och jag har lyssnat på predikningar och föredrag som finns på nätet. Till Michael Grenholm och andra som reagerat på stycket om "direkta, oförmedlade, möten med Gud" vill jag förklara att det är inkarnationen jag vill slå vakt om, det vill säga att Gud möter oss i denna tidsålder framför allt genom sin skapelse. Och Andens verk möjliggör att till exempel ett stycke bröd och en bägare vin ger till oss vad det betecknar.
Sune Fahlgren
Tomas Olsson, en ledare är inte platsen att göra en heltäckande beskrivning. De uppstickare som jag lyfter fram har förvisso relationer och personsamband med tidigare strömningar. Jag påstår inte att allt är historia när det gäller Livets Ord, Vinyard, Torontoväckelsen, Karisma center etc. Ordagrant skriver jag att "mycket av dessa skeenden är historia". Av stora och höga anspråk som till exempel att detta är "början på en folkväckelse i Sverige" är det nu tyst. De institutionella sidorna av dessa strömningar har lagts ner, gått i konkurs, haft kriser. Ser du inte föränderligheten? Ser du inte de märkliga svängningarna och det skamlösa i att aldrig träda fram och reflektera över det som var osunt och överdrivet?
Olof Larsson
I din senaste kommentar Sune så skriver du: "Ser du inte de märkliga svängningarna och det skamlösa i att aldrig träda fram och reflektera över det som var osunt och överdrivet?". Jag minns att Dagen för ett antal år sedan gjorde en utredning och lång artikelserie kring "Karisma-kraschen", från denna minns jag allra tydligast den ödmjuka och ångerfulla intervjun med Andreas Nielsen. Han har bett om ursäkt, gång efter annan. Jag undrar lite vad det är du vill åt? Är det någon sorts demonisering av väckelserörelser? Jag har det senaste året, som nyfiken pensionär, börjat gå en hel del till Hillsong detta för att jag uppskattar deras undervisning och den kraftfulla församlingssången. Min bakgrund i två av Equmeniakyrkans bildarsamfund har inte gett tillstymmelsen av det omvändelsebudskap som Hillsong ger. Där har jag istället upplevt en rädsla för att prata om synd och omvändelse, den enda synd man benämnt är isåfall systematiska eller strukturella synder. Jag tackar Gud varje dag för Hillsong och alla de unga människor som de når med evangelium, det borde vi vara fler "äldre" sm gör. Med önskan om Guds välsignelse /Olof Larsson
Kaleb Mocye
Tråkigt att man som kristen alltid ska jobba mot andra kristna. Att folk i olika samfund inte kan stötta varandra istället för att vinkla story's och kritisera. Vad hade Jesus sagt om man hade läst din artikel. Jag personligen tror att Jesus hade citerat Matt 28:19-20 ( “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.") sedan hade han sagt Ef 4:31-32 ( “Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er.”‬‬) Denna artikeln åstadkommer inget. Men det gör Bl.a dessa kyrkor som du nämner. Fokusera på rätt saker är ni snälla, annars tycker jag att ni gör ett bra jobb. :) Ha de bra! / K
Tomas Olsson
Sune Fahlgren: Jag har inga problem att ventilera de problem som dessa rörelser har haft, men samtidigt så kan man inte ignorera det som varit gott. Dessutom kan man inte behandla dessa rörelser som en enhet. Vineyard, New wine, Livets ord och Karisma var/är väldigt olika. Om det är något som ska diskutera är i så fall specifika problem i ett sammanhang. Samtidigt så har de gamla sammanhangen större problem med åldrande medlemmar och församlingar som läggs ned.
Jerry Gegerfeldt
Sune skriver: "Enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin." Efter ha läst ovanstående citat ett 20-tal gånger och samtalat om detsamma med ett antal kollegor står jag (och kollegorna) frågande inför denna text och lära som görs gällande. I 2 Mos 33:20 låter Gud meddela Mose: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Mose får sedan se Gud på ryggen men alltså inte Guds ansikte. Som jag ser det så möter Gud Mose och Mose möter Gud i ett direkt och omedelbart möte. I Apostlagärningarna uppfylls lärjungarna och ett antal människor i olika situationer av Den Helige Ande (som ju bekant är tredje personen i Gudomen) och därmed Gud själv. Dessa möten med Gud skulle jag kalla direkta och omedelbara. Under mina 32 år som Kristen har jag mött Gud/Jesus/Helige Ande omedelbart och direkt med olika påföljd såsom förkrosselse, syndanöd, glädje, jag har fallit i golvet ett antal gånger i mötet med Gud. I klassisk kristen tro är Gud Gud och därför är omedelbara och direkta möten med honom möjliga. Vänligen, Jerry Gegerfeldt
Sune Fahlgren
Jerry, det är intressant att huvudfrågorna i min artikel är det få som kommenterar, men ett påstående om att Gudsmöten alltid är förmedlade orsaker folkstorm. Så här tänker jag kortfattat: Eftersom Gud är oskapad, evig och helig kan vi skapade inte möta Gud på samma sätt som vi möter varandra, vi kan inte lära känna Gud om inte Gud uppenbarar sig. Och det gör Gud - den oskapade - genom det skapade (änglar, brinnande buske, åska, heliga texter, profeters ord etc). Uppenbarelsens höjdpunkt är inkarnationen, då Guds son blev människa genom Andens verk. Vittnesbördet om Kristus, som vi förkunnar, måltiden med honom, dopet och så vidare fortsätter i Andens kraft att vara konkret ting som gör att vi kan erfara Gud. Då är det väl en illusion att tro att vi gör det "direkt" och bara på ett extraordinärt sätt. Det problem jag ser i nutid är att Gudsmötet reduceras till de erfarenheter som uppstår i kroppens känsloliv (vilket Gud också kan använda). Jag ser en dionysiskt teologi i vår kyrka kring gudsmötet som framhäver "det känslosamma" på bekostnad av en helhetssyn som också erfar Gud i rationalitet, måttfullhet och gemenskap. Det är lika mycket Ande i karisma som i kyrkans organisation.