Hillsong och gamla vinsäckar

Är förnyelserörelser och uppburna andliga ledare lösningen på tillbakagång och andlig tröghet? Eller är det så att deras andliga framtoning inte fokuserar på Gud utan på människan? Vilka vågar och kan göra teologiska analyser till vägledning?

• Hillsong Church med Andreas Nielsen som svensk förgrundsgestalt

• New Wine-nätverket i Sverige med bland andra Stefan Swärd i styrelsen

• Bethel Church i Redding, Kalifornien, och dess pastor Bill Johnson.

Listan kan göras längre över nya kyrkor, nya förnyelserörelser och uppburna andliga ledare som utgör senaste mode i frikyrkokretsar. Är detta lösningen på tillbakagång och andlig tröghet? Är det fråga om nytt vin som spränger gamla vinsäckar eller som vitaliserar dem?

Sådana frågor kan för pastorer och medlemmar kännas mer angelägna än de som tas upp på kyrkokonferenser och i församlingsmöten. Varför? Jo, dessa nya kyrkors framgångar utmanar och oroar – vare sig vi vill det eller inte – de vanliga församlingarnas trogna arbete och vanliga förkunnelse.

För tjugo-trettio år sedan var det Livets ord med Ulf Ekman, Vineyard med John Wimber, Torontoväckelsen med John Arnott och Karisma Center med pastorerna Sven Almqvist och Thomas Ardenfors som stod i fokus. Men mycket av dessa skeenden är nu historia. Av stora anspråk och speciella ”övernaturliga” fenomen finns inte mycket kvar. Men sår finns kvar hos enskilda som for illa, och bitterhet över underkänd tro och tradition lever kvar i många församlingar.

Hur kommer Hillsong att vara om tio år? Vilken roll har New Wine-nätverket då? Vad blev bestående av Bethel Church-konceptet i Sverige? Här som i andra frågor behövs saklig analys, så att vi likt kyrkans herre kan säga att vi smakat på frukten och därför känner trädet (Matt 7:16). Allmän skepsis skapar lätt förvirring, och nonchalans inför det nya bekräftar fördomar.

Vilka är det nu, som likt Sven Reichmann, Lennart Thörn och andra på 1980-talet, vågar och kan göra teologiska analyser som blir till vägledning? En sådan nutida röst är, lite oväntat kanske, pastor Magnus Persson i pingstförsamlingen United i Malmö. Hans reflektioner kommer dessutom inifrån dessa nya sammanhang som betonar marknadsanpassning och helande.

Persson konstaterar att Uniteds utveckling i ovanstående stil kan liknas vid ”en lysande julgran, men utan frukt”. Det var mycket effekter, mycket rörelse, mycket folk. Att få uppmärksamhet i en hel stad visade sig inte svårt, men har det lett till verklig förvandling av människor och samhället? frågar sig nu Persson självkritiskt.

Numera firar United nattvard varje söndag. Många ser detta som ett uttryck för att Magnus Perssons återupptäckt värdet i den historiska kyrkans rika traditioner. Där står nattvarden i centrum och inte en scenisk lovsångskultur med strålkastare. Så här uttrycker han det själv på församlingens hemsida:

– Till en början kan en gudstjänst som följer ett historiskt, liturgiskt mönster upplevas som både oattraktiv och otillgänglig för en modern människa, men den har en märklig förmåga att möta våra djupaste behov om vi ger den lite tid.

Ett gemensamt drag i de nu aktuella och de närmast föregående framgångskyrkorna är att de teologiskt är baserade på pingströrelsens teologi (med betoning av ”särlaregn” i den yttersta tiden), men den är kombinerad med inslag i nutida karismatisk teologi och praxis. Grundsyftet verkar vara att återerövra en ”efterlängtad” andlig praktik och erfarenhet som de menar har gått förlorad i etablerade kyrkor.

De nya kyrkorna företräds i regel av män – ofta tillsammans med sina hustrur – och de är påtagligt präglade av en amerikansk, brittisk och australiensisk medelklasskultur och dess tro att kunna ”förändra världen”. Men det sker på ett kommersialiserat sätt. Hillsong och Bethel har blivit starka varumärken som säljer musik för miljontals kronor varje år. Dessa församlingars mötesplatser är företrädesvis i konserthallar med en spektakulär scen i centrum. Men mitt i allt detta ser man också en själavårdande (Bethel) och en diakonal (Hillsong) profil.

Enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin. Det är först i himlen vi ska få se Gud ”ansikte mot ansikte”. Men när jag studerar dessa kyrkor finner jag ingen sådan sakramental förståelse av skapelsen. Det är som om Gud kan injiceras i människan genom rätt tro och rätta sätt (läs: lovsång). Helighet och mötet med det heliga reduceras ofta till känslor, inre erfarenheter och intimitet.

Genom kyrkohistorien har ordet och nattvarden skapat konkret kristen gemenskap (koinonia) – ett heligt ”vi”. Och för det flesta kristna är det genom denna gemenskap som människan blir helig, och inte var för sig genom rätt tro eller rätt sätt. Vad innebär det då för oss i dag att det är genom detta ”vi” som vi blir frälsta? I detta perspektiv är ett gott ledarskap att bry sig om dem som är kvar i gemenskapen, men utdefinierade av alla som lämnat för ”det nya”.

I Norge har pingstpastorn Karl Inge Tangen skrivit en avhandling, vars andra del undersöker vilken livsmening Hillsong i London skapar för sina medlemmar. Tangen finner att medlemmar i Hillsong känner djup samhörighet med församlingen, därför att ledarskapet har en stark vision och därför att församlingens verksamhet genomförs mycket professionellt och med estetiska ambitioner. Att det också sker en synlig tillväxt, och att medlemmarna i hög grad känner sig hemma i församlingen, betyder också mycket.

Som teolog noterar jag att dessa nypingstigakyrkor och rörelser inte talar om synd, utan mycket handlar om att bekräfta, bygga upp och inspirera som vilken sekulär mentor som helst. Även omvändelsefrågan är nedtonad. Kan det vara så att deras andliga framtoning i själva verket inte fokuserar på Gud utan på människan? I så fall är det som nu sker i dessa sammanhang en förlängning av sekulariseringen, och detta i en tid när det finns postsekulära tecken på andra håll i samhället som ställer gudsfrågan i centrum.

Gemensamt för de nya kyrkorna är också att de har ett inspirerande ledarskap som syns och oförtrutet förmedlar de bärande visionerna. På denna och andra punkter behöver Equmeniakyrkan se, pröva andarna och lära – i stället för ett ängsligt förvaltande. Vår bön är att både gamla och nya vinsäckar ska kunna bli Guds redskap i världen. 

 

 

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Sune Fahlgren
En kommentar ytterligare om illusionen om "direkta gudsmöten". Den illusionen osynliggör eskatologin. I denna tidsålder möter vi med Andens hjälp Gud glimtvis, vår kunskap är begränsad, våra känslor kan bedra oss. Därför borde "gudsmöten" inte ge några höga anspråk visavi andra kristna eller blåsa upp oss själva. Det viktigaste är att evangeliets ord skapar tro och visshet i vårt inre om "förlossningens dag". Där och då i himlen ska vi få möta Gud "ansikte mot ansikte".
Sune Fahlgren
Till alla som hängt upp sig på mitt påstående att möten med Gud är alltid förmedlade: För mig är andliga erfarenheter, gudsmöten, en viktig del av den kristna existensen, det vill säga av livet i Gud den treenige. Men jag tolkar dessa erfarenheter inte utifrån en gnostisk syn som ställer Ande och materia emot varandra eller som ser en motsättning mellan "karisma" och "institution". Det är ett sekulärt tänk som många kristnat. För mig ändrar inkarnationen alla sådana konstiga uppdelningar och rangordningar. "Ordet blev människa och tog sin boning i bland oss." Därmed finns det en sakramental dimension i tillvaron. Det lilla kan rymma det oändliga.
Helena Liljedal
Sorgligt när teologer ägnar sin tid åt att kritisera Guds församling i Sverige. Kanske ett resultat av den tynande tillvaro många av våra så kallade traditionella kyrkor för, utan ande och sanning, där sekulariseringen har tagit makten och det ägnas mer tid åt religion än levande gemenskap med Kristus. Hade tänkt skriva om det falska påståendet att ingen människa kan möta Gud, men här är fler som skrivit bra kommentarer till det, TACK! Lovsång och tillbedjan tillhör kärntjänsterna i gudstjänstlivet. I nämnda samfund finns den Helige Andens kraft i lovsången med starka Kristuscentrerade texter om synd och Jesus renande blod, där vi får möta Gud i total överlåtelse, och Hans namn blir ärat. Det är nog snarare så att den traditionella/vanliga kyrkan som du benämner den, har tonat ner till och med försummat lovsångens och tillbedjans betydelse i församlingen. Har nyligen läst Nehemja igen. Vilken Gudskraft i deras lovsång och tillbedjan! Hela släkter sattes att leda lovsång. När lagen/Guds ord läses brister folket ut i lovsång och tillbedjan och faller till marken. Lovsången är framträdande från början till slut av Bibeln, när vi till slut skall sjunga Guds och Lammets lovsång.
Sune Fahlgren
Hej Helena! Att läsa min ledare som "kritik mot Guds församling" är att missförstå mitt ärende. Det är av omsorg och med hög uppfattning om Kristi kyrka som jag skrivit ledaren. Nya testamentet uppmanar oss att "pröva Andarna", att "pröva allt och ta vara på det som är bra". Framgång och härliga sånger är ingen garanti i sig för att det är ett verk av Gud. Redan profeten Amos kritiserar gudsfolkets karismatiska gudstjänst (Läs Amos 4: 23-24 ) när den blivit en flykt bort från social rättvisa i landet. I det du skriver om "lovsång" som möten med Gud finns just det som jag prövar. Jag tror också att Gud kan möta oss genom sånger, psalmer och hymner (Kol 3:16), men varför är du inte lika lyrisk över predikan, nattvarden, inbördes hjälpen, bönen som medel att möta Gud? Att ge "lovsången" en gammaltestamentlig teologi är just det jag ser som problematiskt i våra församlingar. Vi behöver en evangelisk syn på sången och musiken, inte en svärmisk.
Jerry Gegerfeldt
Sune skriver: "Det problem jag ser i nutid är att Gudsmötet reduceras till de erfarenheter som uppstår i kroppens känsloliv. Jag delar inte din uppfattning om att Gudsmötet i nutid reduceras till de erfarenheter som uppstår i kroppens känsloliv. Den typ av Gudstjänst med sång och inlevelse som vi ser i Hillsong och i många andra sammanhang tjänar samma syfte som Gudstjänsten och väckelsesångerna på 1800-talet och som mötena och sångerna i Jesusrörelsen på 70-talet. När jag själv kom till tro på 80-talet sjöng vi sånger och hade bön i timmar och Gud rörde vid oss till både ande, själ och kropp och våra hjärtan sattes i brand. Konsekvensen blev att vi försökte vinna världen för Jesus och det fick andliga, sociala och ekonomiska konsekvenser. Som jag uppfattar det så är det frukten också i Hillsång.I den kristna tron finns ingen motsättning mellan lovsång, bibelstudium, nattvard, socialt ansvar, måttfullhet, gemenskap. "Gud har behag till sanning i hjärtegrunden" och vill att vi skall "tillbe i Ande och sanning" och Gud har (mig veterligen) ingen favoritmusik eller favoritlitturgi såsom vi har. Så lått oss ge oss hän och beröras till Ande, kropp och själ!
Sune Fahlgren
Jerry! Den ledare jag skrev i Sändaren var inte en massa åsikter hit och dit utan ett ärligt försök att göra en analys av nya kyrkor och andliga rörelser. Jag delar också din längtan efter andlig förnyelse, och jag kan också vittna om andliga erfarenheter som betytt mycket. Men som andliga ledare måste vi också ta ansvar för den "sunda läran" och "pröva allt och ta vara på det som är gott". För mig sker prövning genom analys och öppna samtal med varandra. Det du beskriver som resultat av tidigare väckelser är en sida av saken. Men vi måste också våga tala om den splittring, de sår, de övergrepp, det utanförskap och svärmeri som också fanns.
Helena Liljedal
Utrymmet att kommentera är begränsat därför blev det lovsången jag kommenterade. Är själv med i en traditionell församling och har mitt engagemang där. Är väl förtrogen med att "pröva andarna", där får vi börja hos oss själva först. Lovsången är långt ifrån bara gammaltestamentlig, är rätt säker på att Paulus och Silas sjöng lovsånger från Psaltaren i fängelset. Det är bland det sista Jesus gör tillsammans med lärjungarna före Getsemane. Lovsång har inget med svärmeri att göra det handlar om hjärtats överlåtelse där Gud får äras och tillbes. De rörelser du nämner är starka Kristuscentrerade, bönerörelser med ordet och bibelundervisning i centrum där den inbördes hjälpen är högst aktiv. Hillsongs kvinnokonferens 2011 startade med nattvardsfirande. Sakramenten är ytterst viktiga men frälser ingen, det gör Jesus försonande blod när en människa ångrar sina synder och vänder om. På årets kvinnokonferens med temat "att vara funnen i Kristus", bad vi 10000 kvinnor syndabekännelsen varje dag. Undervisningen bla om omvändelse, Herrens bön, hur Jesus förvandlar liv och om helgelse var allt annat än sekulär utan predikades i Ande och kraft. Allt gott!
Stig Melin
Jag är inte så teologiskt bevandrad men det är ett förhållande i t.ex. Hillsong och andra s.k. förnyelserörelser som fattas, tycker jag, och det är att de agerar mest internt till egenuppbyggelse. Är det något som vi behöver förnyas i så är det att tala om synd och nåd. Är det inte en alldeles avgörande fråga för vilken församling som helst? Sune Fahlgren skriver, ”som teolog noterar jag att dessa nypingstigakyrkor och rörelser inte talar om synd, utan mycket handlar om att bekräfta, bygga upp och inspirera som vilken sekulär mentor som helst. Även omvändelsefrågan är nedtonad. Kan det vara så att deras andliga framtoning i själva verket inte fokuserar på Gud utan på människan? I så fall är det som nu sker i dessa sammanhang en förlängning av sekulariseringen, och detta i en tid när det finns postsekulära tecken på andra håll i samhället som ställer gudsfrågan i centrum.”