Helgelse och nåd på gemensam livsresa

Egentligen, och enligt mitt sätt att se det, finns det nog knappast någon bättre analys av de metodistiska särdragen än de som vävts samman i psalmbokens nummer 86. Den wesleyanska orginialtexten — Love Devine, all loves exelling — är visserligen bra, men den lutherska tolkningen är kanske ännu bättre. Om Anders Frostenson varit metodist är jag tveksam till att han hade lyckats så väl. Här, i fem korta sångversar, gömmer sig hela den metodistiska teologin — förtydligad av en lutheran.

O Guds kärlek, dina höjder ingen jordisk kärlek når.
Kom och tag din boning bland oss, fast det här är trångt och lågt.

Metodismen har alltid velat se sig själv som en rörelse på väg, en process. Processen fanns visserligen också i det gamla förbundet, men den vägens alla varnings-
skyltar och krav gjorde målet alltmer omöjligt att nå. Gud tar därför initiativet och går oss till mötes. All vår laglydighet och rädsla att inte räcka till förde oss bara längre och längre bort från upplevelsen av Guds lika enastående som innerliga kärlek. Gud kommer till oss, till vår mänsklighet utsatthet och våra tillkortakommanden. Detta kallar den metodistiska traditionen för ”Rättfärdiggörelsens väg”. Gud går den åt oss.

Jesus, gränslös är din frälsning, den barmhärtighet du ger.
Kom och var hos dem som ängslas. Bara du kan ge oss fred.

Här är Anders Frostenson väldigt nära den ursprungliga texten och också det metodistiska fokus på Jesus Kristus som är så tydligt. Treenigheten har sin absoluta närvaro på ”Sonen”. Fadern ger oss Sonen, Anden förtydligar Sonen, Sonen är den vars ”uppknutna kärlek” — för att citera originalet — gör mötet och återföreningen mellan människa och Gud möjlig. Bara Jesus har verktygen att göra detta, inte vår laglydighet, inte vår präktighet, inte vår tro. Bara Jesus och här kommer vi kanske in på det mest bekanta inslaget i metodistisk teologi.

Dig ska vi välsigna, tjäna såsom dina änglar gör,
tacka, bedja, återspegla i vårt liv din kärleks glöd.

Vi lever i ett sammanhang, i en gemensam tjänst. John Wesley sa att det finns två saker man inte kan vara på egen hand — gift och kristen. Tron får sina handgripliga konsekvenser, församlingstanken är oerhört viktig och överlåtelsen till en gudstjänst som sträcker sig förbi söndagens ”kyrktimma”. Gud har satt oss i ett sammanhang, med änglar och varandra, där vår tacksamhet och tillbedjan visar sig i det vardagliga livet. Detta är människans respons på den nåd Gud visat oss. Metodismen kallar denna respons ”Helgelse” — att växa, våga, vandra, vara i Guds tjänst. Relationen mellan Gud och människan kan vara hur personlig som helst, men konsekvensen tillåts aldrig att bli privat.

Skapelsen skall nå fulländning genom oss och våra liv
när vi tar emot den frälsning som förvandlar oss till dig.

Här kan man nog tycka att Anders Frostenson tagit sig en hel del friheter i förhållande till Charles Wesleys psalmtext från 1747. Frostenson antyder mer eller mindre att människan kan förvandlas till Jesus. Förvandligen i det metodistiska tänkandet är nog en annan. Originalet menar att den slutgiltiga frälsningen återställer människan till sitt ursprungliga skick i relation till det gudomliga. Frälsningen restaurerar oss tillbaka till det vi var tänka att vara i Guds skapelseplan. Samtidigt finns det en ande-
mening i Frostensons ordval som inte ligger långt borta från en metodistisk tankegång.
Metodismens betoning på nåd och helgelse, på den livslånga processen, står nära många av urkyrkans grundelement. Det är allmänt känt att bröderna Wesley var djupt inspirerade av, de gamla kyrkofädernas tro och uttryck. Ereneus, mer än Augustinus, har säkert satt sin prägel på det som ibland kallas metodismens särdrag.

Vi från klarhet går mot klarhet, tills vi famnas av ditt ljus
i förkrossad gråt, i salig lovsång inför dig, o Gud.

Här förtydligas den livsresa som tron är förknippad med. Rättfärdiggörelsen färdades från Guds hjärta till långfredagskorset. Helgelsens väg går från samma kors och vidare genom livet. Korset är mötesplatsen, men målet är en fullständig återförening.
Korsets betydelse inom metodismen är mycket tydlig. Hit sträcker sig Guds kärlekslängtan. Här, i en sårad kropp och ett offer utan reservation, läks relationen. Människans bidrag i detta kan tyckas vara noll och ingenting. Men livets respons på detta fullständiga uttryck av nåd är människans stora utmaning, och den troendes kamp.
Trots att metodismen predikar den ”förekommande nåden”, det vill säga att redan innan något övertramp skett har Gud förlåtit oss, innebär det inte att vägen vidare är ”på en räkmacka”. I människans bejakande av det erbjudande som korset ändå ger skrivs något som kan liknas vid ett kontrakt mellan Gud och människa. Vi ingår i ett förbund. Det som ligger bakom, ligger bakom. Nästa steg är den stora utmaningen, vägen från klarhet mot allt djupare klarhet. Metodismens livsresa är en mognandeprocess i det heliga livets alla utmaningar.
Man kan ibland lockas att tro att metodism är något som handlar om två bröder i sjuttonhundratalets England, en något anglofil kyrka som har blivit mer och mer amerikaniserad med åren, som har Helgelsen och Nåden som sina två storsegel.
Denna bild stämmer givetvis inte. Helt. Metodismen som rörelse har möjligtvis förtydligats av dessa inslag och dessa relationer, men för svenskt vidkommande finns det ju andra inslag som satt sin prägel på rörelsen, vår del av en svensk väckelsetradition, utmaningen att vara fri kyrka i skuggan av den kyrka som dominerat och varit ofri i så många generationer. Närheten till arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och andra folkrörelser har givetvis också satt sin prägel på metodismens eventuella sär-art. Detta är kanske metodismen i dag — inflätad i andra sammanhang, relaterad till än det ena och än det andra, utsatt och respekterad på en och samma gång, men med en tydlig historia, tradition, tro på att vara delaktig i något större och viktigare, rik på erfarenheter och ändå en pusselbit i den fantastiska mosaik som skapar bild av helighet här och nu. ¶

TOMAS BOSTRÖM