I motionen från Equmenia till årets Kyrkokonferens konstateras att ”många unga vuxna saknas” i våra församlingar och föreningar. Av olika anledningar hittar de inte det de söker hos oss.

Varför är vi förvånade? Om jag funderar över varför jag är kvar, efter uppväxten i kyrkan och i dess barn- och ungdomsrörelse, och gör det utifrån de fyra ledorden i Equmenias ”Växa i tro-plan” så är det det här jag ser:

1. RELATIONER

Jag kan tydligt se hur enormt viktigt detta var under min tonårstid och de närmast följande åren. Jag minns det med stor värme. Men det är inget skäl till att jag är kvar idag. Och för den som flyttar från sin hemmiljö och relationerna där, måste det rimligen bli likadant. Nya relationer skapas, frikopplat från relationerna i tonårsgruppen hemma. Oavsett hur viktiga dessa var.

2. UPPLEVELSER

Mina upplevelser från min uppväxt i kyrkan är många och betydelsefulla. Men de kan också ifrågasättas. Vad var verkligt? Vad var bara atmosfär? För mig var de viktiga då. Men ingen av dem är skälet till att jag ännu är kvar.

3. BERÄTTELSER

Här finns underrubriken ”Att ge Bibelberättelsen mening”. Ett stort uppdrag, som rimligen endast kan betyda att ge en introduktion till detta meningsskapande. I vilken grad mina erfarenheter av detta då, i min ungdom, har betydelse idag har jag svårt att avgöra. Det som har haft betydelse är att brottningen med Bibeln och tron har fått fortsätta, där jag emellanåt har fått ta avstånd från vad jag tänkte och trodde under min tonårstid. Jag kan föreställa mig att det för en del blir en alltför svår erfarenhet att börja ifrågasätta upplevelser och berättelser från sin uppväxt, och att detta kan resultera i ett ökande avstånd till kyrka och församling. Jag tänker också att detta kan vara priset vi betalar för våra försök att göra tron lätt och självklar för unga människor.

4. DELAKTIGHET

Jag har en och annan gång funderat över vad som hänt om jag inte blivit delaktig, som ledare. Och svaret är givetvis att jag inte vet. Men det är inte alls orimligt att också jag hade hört till dem som funnit min plats utanför församlingen. Det är nog lättare än vad vi gärna vill medge. Men om det är så, då är det verkligen inte förvånande om unga vuxna saknas i församlingarna. Alla barn och ungdomar kan ju inte bli ledare när de växer upp!

Kanske ska vi avstå ifrån att tala om unga vuxna? Jag vill ju inte själv bli mött som medelålders! Jag vill bli mött som Claes. Med allt vad jag har av tro, frågor, tvivel, svagheter och resurser. Jag var ett flockdjur i tonåren, inte nu. Det är knappast de unga vuxna heller. Det är lätt och bekvämt att hantera varandra som grupper. Men bör vi göra det?

Jag menar att denna motion inte får stanna vid att handla om ”Unga vuxna”. Det handlar om oss alla. Från den nyfödde till den som ligger för döden. Livet är ingen lätt resa. Inte heller tron. Och vi bör akta oss för frestelsen att framställa det som att det vore lätt och självklart. Men jag får erkänna att jag är rädd att frestelsen kan vara för stor för oss. Vi älskar ju att se ljuset som lyser från trosvissa ungdomars ansikten. Och bekymrade veck i pannan och svåra frågor vill vi så gärna sudda ut. Men gör vi dem en tjänst när vi gör det, eller borde vi göra något annat?