Det är kyrkans uppgift att gestalta Guds närvaro i världen. Därför är den utrustad med kun-skap om Gud, den har Bibeln och teologin, läran om Gud.  Den har också människor som blivit delaktiga av Anden och som med ord och gärningar gör Guds närvaro förnimbar.  De resurserna gör uppdraget möjligt .   

Den utrustningen är Guds gåva, värd evig lovprisning och förpliktande till trogen förvaltning. När teologin och de troende människorna vårdas väl kan lära och liv tillsammans visa Guds kärleks art och verkan, vad den vill och vad den kan. Då frambringar kyrkan en lockton, som gör den tilldragande.  Räcker det med teologi och troende människor för att göra Guds närvaro förnimbar? Ja, det räcker om teologin är kristocentrisk och människorna delaktiga av helig Ande.

Den kristocentriska teologin är åskådliggjord i Guds gärning genom Jesus Kristus. När Gud talar till världen i nytestamentlig tid låter han Ordet bli kött i Människosonen. Jesu ord och gärningar, hans död och uppståndelse är Guds ord till världen, hans kärleks anrop.

När kyrkan talar till världen i dag i Faderns, Sonens och den helige Andes namn manifesteras inkarnationens under, Gud talar genom människor till mänskligheten.  Undrets innebörd är detta: Människor drivna av Kristi kärlek möter sina medmänniskor just där de befinner sig i rum, tid och behov och i det mötet är Gud.

I mötet mellan den undervisande och diakonalt missionerande kyrkan och de nådda och berörda människorna skapar Guds Ande tillitsfull tro. I det mötet är det inte en ocean mellan ord och handling. Där är handlingen ord och ord är handling.  Där tar Gud gestalt i världen med kyrkans hjälp.  Där är kyrkan levande i Guds kärleks eviga nu, gestaltad och gestaltande.  

Det finns sannolikt kyrkomiljöer som har svår att ta till sig detta. De uppfattar sin uppgift som traditionsbevarande långt mer än dynamisk och nyskapande. Många tycks trivas i den rollen och känner en trygghet i den. Frågan måste dock ställas om detta är en lärjungaroll.  Jag har svårt att se den som en sådan. Att bevara traditioner är i regel en ofarlig och mycket hanterbar verksamhet. Det är som att bevara en bild av en eld, den bränns inte.

Att leva i en pågående inkarnation som föder Gud in i människors sinnen och i människogemenskapen är som att förhålla sig till en verklig eld, en som bränner, värmer, upplyser och som kräver bränsle, syre och tillsyn. Visst är det förhållningssättet mer likt lärjungaliv.  Gud är förnimbar där hans helige Ande gör hans ord till personligt tilltal. Där blir ord till liv och hjärtan blir brinnande.