För att rekrytera nya studenter laddar man nu på THS för några event — Öppet hus, Student för en dag och Kallelsedagar. På engelska kallar man yrkesutbildningar för ”vocational studies” (lat. vocatio, kallelse). Eftersom kallelse har fått en negativ klang på svenska undviks det begreppet allt mer. Vad berättar detta minskande bruk om?

När Dag Hammarskjölds Vägmärken publicerades i Sverige 1963 var det många som höjde på ögonbrynen för den svenske diplomatens tankar om kallelse. Några månader innan flygkraschen 1961 skrev Hammarskjöld i sin dagbok: ”Jag valde inte vägen, utan vägen valde mig”. Kulturskribenter menade att han hade fått ”storhetsvansinne”. En tyckte att det var ”lyckligt” att han dog ”innan Kristusdrömmen hade ryckt honom ännu längre bort från verkligheten”.

Vid den tiden hade kyrkorna börjat tala mindre om kallelse och mer om yrke och arbetsmarknad. På kyrkosamfundens kanslier fick ledarskapet beteckningar som ”missionssekreterare”. Frågor om mening och livshållning hamnade i skuggan. Man började tala om ”pastorsrollen”, arbetstid och anställningsvillkor. Viktiga frågor i sig, men vart tog kallelsen vägen?

Vägmärken återspeglar en livshållning, och då för långt fler än de som kommer till Kallelsedagarna på THS. Hammarskjöld utgår från att alla människor har en kallelse, inte bara präster, diakoner, munkar och nunnor — eller framstående inom politik och konst. Kallelse är något djupt mänskligt. Enligt skapelseberättelsen har vi blivit till genom en kallelse. Varje människa har fått ett tilltal. Detta är livets mening — att söka sin kallelse. Alla arbetsuppgifter ska skötas till vår nästas bästa och Guds ära.

Det är viktigt att kyrkan klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Å ena sidan ropar kyrkan oavbrutet till Gud om fler med kallelse att förkunna evangeliet, räcka sakramenten, visa barmhärtighet och leva i kommunitet. Dessa ”särskilda tjänster” bygger på personlig kallelse, kyrkans kallelse och sändning. Å andra sidan bygger kyrkans uppdrag i världen på att alla döpta söker sin kallelse och tjänar Gud och medmänniskor med den ”nådegåva” man fått.

Equmeniakyrkan får inte bli en pastors- och diakonkyrka, utan måste än mer utvecklas till en kyrka där vi alla hör samman, med olika kallelser, och där det är lika ”fint” att vara ideell medarbetare som anställd, barnledare som pastor. Under reformationen hävdade Luther att en människa i ett helt vanligt yrke kan tjäna Gud lika bra som en präst.

I den vinter som nu råder behövs kallelse-medvetande så att pionjärarbete och mindre församlingar i Equmeniakyrkan (378 har färre än 50 medlemmar) får pastorer, diakoner och andra medarbetare, även om de inte kan bli anställda eller blir det på deltid. Att vara pastor/diakon är en kallelse och sändning som kan förverkligas på olika sätt — som anställd, som ”tältmakare” eller i andra former. För att bli ordinerad i Equmeniakyrkan krävs att man vill arbeta som pastor/diakon, men man utlovas inte lön och tjänst. Detta visar att vi förstått läget.

Det är nu tid att tala kallelse, tänka kallelse och hjälpa varandra att leva kallelsen: ”Inte jag utan Gud i mig.”