Gud står över de gränser vi drar mellan kristen och profan musik

Mer allvarligt är påståendet att profana texter inte kan vara inspirerade av Guds ande. Det är en synnerligen inskränkt gudsbild, som innebär att Gud skulle stå maktlös inför de gränser som vi människor drar upp mellan kristet och profant. En gudsbild som jag tacksamt noterar inte framträder i den gudstjänst Nilsson beklagar sig för.

S O Nilsson drar slutsatsen att kyrkornas numerära kräftgång inte har hjälpts av allt nytt som kyrkan berikats med de senaste 20-30 åren. Problemet med en sådan slutsats är förstås att vi inte vet hur det hade sett ut om vi hade gjort på annat sätt. Utifrån det vi vet är det lika giltigt att anta att det utan det nya hade sett mycket värre ut. Frågan handlar inte om nytt och gammalt, utan om varför vi gör det vi gör.

Att då påskina att de som har en stil jag själv ogillar inte har ett ”kristet budskap som är äkta” är att göra sig till blind domare över andras andliga kreativitet. Bättre att då i nyfikenhet lyssna till orden med öppet hjärta. Så gjorde en, numera, Spring-steen-beundrare i min församling. Tack vare textningen i kunde hon se bort-om musiken hon inte var van vid, och blev starkt berörd av djupet och andligheten. Kvinnan i fråga är 81 år fyllda.

Kritiken mot prioriteringarna i förkunnelsen är i sig värd ett eget och kanske ännu längre svar.