Gör döden mer synlig!

Döden hamnar i fokus denna årstid och särskilt under kommande helg. Färgprakten i höstens alla vissnande löv förbereder oss för en tid med nakna träd. Enligt kyrkoåret stundar nu både alla helgons och alla själars dag. Då är det många som hedrar minnet av döda anhöriga genom att tända ljus och smycka deras gravar.

Statistik i Sverige visar att i genomsnitt föds någon var femte minut, och lika ofta dör någon. Totalt 90 000 varje år. Men många lever som om döden inte finns. Svenskar berömmer sig av att kunna tala obehindrat om allting, men om döden finns det en talande tystnad.

Allt fler är numera helt utlämnade åt sig själva inför döden. I ett historiskt perspektiv är det uppseendeväckande att vi engagerar oss så lite när någon är döende eller dött. Få kommer till exempel på besök till den sjuke. För många invandrare i Sverige är det normala däremot att släkt, vänner och grannar släpper vad han har för händer, besöker de sörjande och deltar i begravningen.

Att döden trängs undan mer och mer blir särskilt tydligt i de nu snabbt förändrade begravningssederna. Från att ha varit en övergångsrit för den döde uppfattas begravningen nu vara till bara för de anhöriga. Det har fått till följd att fler och fler dör i Sverige utan att det hålls en begravningsceremoni. Det gäller nu en av tio stockholmare.

Allt fler kroppar kremeras strax efter dödsfallet, och långt senare hålls en ny typ av ceremoni, så kallad urnbegravning. Anhöriga möts då kring en liten urna med aska och inte en kista med en kropp. Förra året utgjorde denna nya sed sex procent av alla begravningar. I år är det enligt begravningsbyråer betydligt fler.

Kremering strax efter ett dödsfall har exempelvis mer än fördubblats på tio år i Malmö. Det möjliggör att en urnbegravning kan skjutas fram flera månader efter dödsfallet. Enligt den lag som infördes den 1 maj 2012 får det maximalt gå en månad mellan dödsfall och kremering/gravsättning.

Direkt-kremering underlättar för stressade svenskar, med överfyllda kalendrar, att finna en gemensam tid för en begravning. Eller så är det av rationella skäl som man väljer ett enda tillfälle för avsked, istället för flera som varit det vanliga tidigare. Avsked skedde då till exempel i en andakt vid dödsbädden, under en visning efter kistläggning, i begravningsgudstjänsten och vid gravsättningen.

Den märkliga situationen har uppstått att en mindre grupp svenskar möter döden dagligen och professionellt, därför att man arbetar på sjukhus, obduktion, bårhus, begravnings-
byrå och kyrkogårdsförvaltning. Men för de allra flesta är döden osynlig – privatiserad, individualiserad, institutionaliserad, rationaliserad. En svensk kan i dag leva ett helt liv utan att se en död person annat än på film och tv.

Individualiseringen syns väldigt tydligt på hur dödsannonserna utformas. Förr hade nästan alla samma typ av kors som uttryck för tron på en större verklighet. Nu vill de flesta ha en egen symbol, oftast en personlig symbol för deras nu avslutade liv.

I praktiken innebär dessa förändringar att allt färre berörs när någon dör, och ett dödsfall angår allt färre. De nya sederna gör människor utlämnade och sårbara, vilket själavårdsläraren och biskop emeritus Esbjörn Hagberg nyligen aktualiserat i en uppmärksammad artikel på SvD Debatt (6 okt 2018).

Hagberg menar att seden att kremera den avlidna innan begravningsceremonin passar som hand i handske in i en alltmer rationaliserad syn på döden i samhället. Men därmed ökar också risken att sorgearbetet försvåras. Döden blir ju inte verklig i många av de nya begravningssederna.

Den kristna församlingen har en viktig uppgift att på olika sätt påminna människor om dödens verklighet. Och då inte endast när någon anhörig avlidit. Att det kan ske kontinuerligt framgår när man deltar i en gudstjänst i Svenska kyrkan. Dödens verklighet är närvarande redan genom att många kyrkobyggnader är omgivna av gravar. Och i gudstjänsten hörs orden: ”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss i dag…”. Och så tillkännages vilka som avlidit och hur gamla de blev.

Att frikyrkliga gudstjänster inte påminner om döden på samma sätt beror inte bara på att kyrkobyggnaderna inte är omgivna av gravar eller att parentation/tacksägelse förekommer mer sällan. Förr i tiden sjöng frikyrkofolket ofta olika slags ”hemlandssånger” som lyfte fram dödens verklighet och det kristna hoppet. Men de nutida ”lovsångerna” saknar ofta texter om vardagliga villkor och livets begränsning.

Det kan leda till att det inte bara i samhället i stort sker en förträngning av dödens verklighet, utan även i frikyrkoförsamlingar. Förträngningen medför en ovana att hantera sorg, eftersom det här inte räcker med att ha en pastor anställd som fått utbildning i att hålla begravningar. Församlingens medlemmar behöver bli påmind om livets ovaraktighet och få samtala om vad kristen tro innebär i dödens närhet.

I en kommande bok, som ges ut i samband med THS 25-årsjubileum, har pastorn och själavårdsläraren Larsåke W Persson formulerat följande utmaningar till kristna församlingar utifrån rådande läge:

* Befrämja jordbegravning.

* Verka för begravning så snart som möjligt efter dödsfall.

* Erbjuda församlingens gudstjänstrum för begravning, för att tydliggöra att begravning är en församlingsangelägenhet och för att motverka den pågående marginaliseringen av död och begravning.

Vid ett fåtal tillfällen under årets gång finns det tillfällen och traditioner som lyfter fram dödligheten, döden och avskedet. En sådan är allhelgonatiden. Det är viktigt att vi tar tillfällena när de kommer, även om döden för tillfället verkar vara långt borta. Men genom att stanna upp inför dess verklighet kan vi förbereda oss. Tider med död och smärta kommer förr eller senare.

Seden att tända ljus på kyrkogårdar är något relativt nytt som visar att vi fortfarande har behov av gemenskap och riter kring våra döda. Under allhelgonahelgen är det på många håll fullsatta kyrkor, och på mindre orter har det blivit en hemvändarhelg, då många besöker sin barndoms församling och kyrkogården där anhöriga är begravna.

Döden är ett gemensamt, mänskligt område. När vi ska dö behöver vi livet.

 

 

Sune Fahlgren

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Tänkvärd ledare. Ett litet steg i rätt riktning är att man i många kommuner börjar bygga dagis och äldreboende under samma tak, barnen och gamla umgås och förr eller senare konfronteras barnen med att någon av de gamla dör.