I en replik på min krönika om socialliberalismen anklagar Rune Larsson (Sändaren 12/2015) mig för dövblinda klyschor från vänsterhåll samtidigt som han ifrågasätter om Sändaren är rätt plats att diskutera politik.
Som tidningskrönikör har man förmånen att skriva om det som hjärtat för stunden är fullt av och även om Sändaren är partipolitiskt obunden är tidningen, precis som evangeliet många gånger både politisk och kritisk.
I mina krönikor försöker jag formulera tankar kring en rad dagsaktuella ämnen och till försvar för de allra mest utsatta. Därför har jag i Sändaren reflekterat över både antisemitism, hemlöshet, hbt-frågor, asylrätten, miljöskydd och nu senast socialliberalismen.
Precis som Larsson har också jag ett förflutet i Folkpartiet, i mitt fall som ledamot av ungdomsförbundet LUF:s förbundsstyrelse. Även om jag i dag verkar partipolitiskt oberoende ligger det mig nära att vilja socialliberalismen väl men jag tror att goda vänner också måste vara ärliga kritiker.
Jag vill se mitten bli centrum av svensk politik och då är den typ av hårda och röstmaximerande utspel som Björklund gjort på DN-debatt inte bara olyckliga utan olämpliga. Att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga saknar stöd i forskning, ökar otryggheten och minskar incitamenten att lära sig svenska, söka jobb och studera.
Ideologi måste få vara mer än parti, det måste få vara värderingar, viljeriktning och passion och den finns som sagt hos somliga företrädare men saknas i partiets profil. Låt oss hoppas att det är ett övergående problem.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR