Gideon Levy in på livet

Årets Palmepristagare, journalisten Gideon Levy, är omstridd, både i och utanför Israel. Men vem är han egentligen? Här tecknar Catrin Ormestad ett unikt porträtt av sin livskamrat.

I mer än trettio år har Gideon Levy rapporterat från Västbanken och Gaza; ur den grumliga, aldrig sinande strömmen av människorättsbrott begångna av bosättare och soldater, vaskat fram historier som få andra israeliska journalister skulle anse nyhetsvärdiga, och som de allra flesta israeler ändå inte vill läsa. I sina opinionsartiklar har han år efter år insisterat på samma budskap, att Israel omedelbart och villkorslöst ska dra sig tillbaka från de ockuperade områdena.  I sina föreläsningar brukar han använda sig av en metafor, för att åskådliggöra det absurda i de så kallade fredsförhandlingarna:

— Om jag stjäl din bil kan jag inte kräva att vi ska förhandla om villkoren för ett återlämnande. Först måste jag lämna tillbaka det jag stulit, sedan kan vi kanske prata om vad för slags relation vi ska ha.

Någon sade att ”Gideon Levy” inte längre är ett personnamn, det är ett varumärke, en symbol för hela det liberala Israel. Det är kanske inte så konstigt då, att han alltmer har hamnat i skottlinjen när vänstern av en växande majoritet av israelerna har kommit att anklagas inte bara för naivitet, eftersom den trots alla bevis på motsatsen framhärdar i att det är möjligt att leva i fred med palestinierna, utan för landsförräderi.

Det israeliska samhället har de senaste åren obönhörligt rört sig allt längre åt höger och blivit mer nationalistiskt, allt mindre kapabelt att se palestinierna som likvärdiga människor. Den definitiva vändpunkten kom sommaren 2014, då Israel invaderade Gaza i den största och blodigaste militär-operationen hittills. Som alltid i tider av krig och konflikt greps Israel av en nationalistisk yra, och angreppen på Gideon Levy blev så aggressiva och så personliga att han kände sig tvingad att anlita en livvakt.

När militäroperationen slutfördes efter 51 dagar hade mer än 2 000 palestinier dödats och stora delar av Gaza lagts i ruiner. Den materiella förstörelsen i Israel var obetydlig, ändå var det som om någonting hade ödelagts också här. Det var som om allt det som hittills hade legat och bubblat under ytan plötsligt vällde fram i gejser av rasism, hat och nationalism. Vårt liv i Tel Aviv har aldrig riktigt gått tillbaka till vad det var före sommaren 2014. Förutom att jag numera är mer uppmärksam när vi är ute tillsammans, och att vi ser till att undvika Carmelmarknaden, dit vi brukade gå på fredagar för att köpa frukt och grönsaker, är det svårt att sätta fingret på någon konkret förändring. Det är mer som ett konstant tillstånd av vaksamhet, av väntan. Attackerna på demo-kratin och vänstern har eskalerat sedan förra sommaren, och inte ens Gideon, som alltid har varit noga med att framhålla att Israel är en demokrati med fullständig yttrande- och pressfrihet, tar längre för givet att det alltid kommer att fortsätta vara så.

I den atmosfär som nu råder i Israel är den kanske största utmaningen att se en väg framåt. Att kunna ge ett svar på frågan om vad som skulle kunna utgöra ett hållbart alternativ till den apartheidstat som Israel tycks vara på väg att bli. I likhet med många palestinier har Gideon förlorat hoppet om att en palestinsk stat ska kunna upprättas på de slamsor som återstår av Västbanken, efter det att bosättarna tagit sitt.

En resa till Sydafrika blev en vändning och en väg ut ur den återvändsgränd av pessimism som han hamnat i. Där såg vi hur samexistens trots allt är möjlig, och hur ett rättvisare samhälle faktiskt kan resa sig ur övergrepp och orättvisor. Våra dagar i Johannesburg och Pretoria gav ny energi åt Gideon, och en ny riktning åt hans arbete: i stället för den tvåstatslösning som tycks alltmer omöjlig — en gemensam stat för israeler och palestinier där kraven på lika rättigheter för alla har ersatt ropen på självständighet.

En källa till hopp för alla dem som i likhet med Gideon Levy inte längre tror att en förändring kan komma inifrån Israel är BDS-rörelsen, som de senaste åren samlat allt större kraft. Även om han inser att det för en israel är problematiskt att uppmana till bojkott av sitt eget land, är detta något som återkommer i hans artiklar och föreläsningar: det är upp till oss i omvärlden att sätta press på Israel. Det är bara så status quo kan brytas.

Det är något som alla så kallade Israelvänner bör vara medvetna om, att när de okritiskt stödjer regeringens policy sviker de ett annat Israel, som också existerar — nämligen det som representeras av Gideon Levy och fredsrörelsen, och alla de som fortfarande tror och hoppas att en annan framtid måste vara möjlig för Israel, än att evigt leva av svärdet.

En fråga som Gideon ofta får är hur det hela började, hur en pojke från Tel Aviv som växte upp i ett hem som inte var det minsta politiskt, kom att göra den karriär han har gjort. Det var ingen enskild händelse som väckte honom; i stället kom han gradvis till insikt om att det bara ett stenkast från Tel Aviv och Jerusalem pågick ett drama som ingen talade om. Här fördrevs människor från det land som de bebott i generationer. Här födde unga kvinnor sina barn i stängda checkpoints. Här sköts pojkar när de kastade sten mot stridsvagnar. Det var inte en historia, utan kraften i dem alla.

Men om det är någon del av det palestinska lidandet som resonerar starkare hos Gideon, så är det kanske flyktingarnas öden. Gideons föräldrar lämnade allt bakom sig när de på trettiotalet flydde antisemitismen i dåvarande Tjeckoslovakien. När han fyllde sextio häromåret reste vi tillbaka till hans fars födelsestad, Zatec, nära den tyska gränsen. Vi vandrade omkring bland husen och på begravningsplatsen, och i synagogan i Prag letade vi efter hans farföräldrars namn i förteckningen över Förintelsens offer. Jag önskade att alla som kallar honom för självhatande jude, och alla de som anklagar honom för att vara likgiltig inför staten Israels framtid, skulle ha kunnat se honom då. 

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Robert Larsson
Kan bara konstatera att Världen idag har en mer balanserad inställning till Gideon Levy än Sändaren. Läs gärna själv på www.varldenidag.se och bilda din egen uppfattning.
Annika Ahlefelt

Världen Idag skriver väl bara om kritiken mot SvD?

Sändaren presenterar ett porträtt av Levy och det fredsarbete han gör. Avsändaren är tydlig. 

Torgny Rabe
Jaha, kan vi nu få ett nära porträtt av Nethanyahus livskamrat också? Mvh, Torgny Rabe
Namn
Världen idag har olika artiklar om Levy och vad han står för, Klart är att det finns olika uppfattningar om hans argument och arbete. Det torde knappast vara en riktig seriös redovisning över just kontroversiella politiska inspel när den får formen av en makas hyllningstext över en äskad makes jämna födelsedag. Det är ju så att man kan bli nyfiken på varför Levy anses vara så kontroversiell och varför han samarbetar nära med en prät som står för "ersättningsteologin". Hur som helst. Avseende make/maka publiceringen och tilltron till medier som jobbar med den formen för att spegla världen finns en synpunkt att notera från en pressombudsman över lknande övervägande som Sändaren tycks ha gjort. Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson säger till SVT:s Kulturnyheter om publiceringarna: – Jag kan inte påminna mig något annat liknande fall. Det är ju olämpligt eftersom det kan skada förtroendet för tidningen. Hur rakryggad man än är som enskild person har egentligen ingen betydelse. Det är själva situationen, omständigheten, som gör att innehållet kan ifrågasättas.
Thorsten Schütte
Jag förstår inte problemet. I ingressen står ju: "Här tecknar Catrin Ormestad ett unikt porträtt av sin livskamrat." Så det är glasklart att det är en partsinlaga. Hade det inte stått, då hade det varit problematiskt!
Sune Melin
Det är något märkligt med Sändaren och den ensidiga kritiken av Israel. Under rubriken Analys och apell hyllar Catrin Ormestad sin sambo. Lösningen på konflikten är mycket enkel. Lämna tillbaka Västbanken och Östra Jerusalem. Citat: "sedan kan vi kanske prata om vad för relation vi ska ha." Inget om Israels motpart i en förhandling. En president på övertid och ingen vet när val ska äga rum. Inget om Osloavtalet och parternas ömsesidiga åtaganden. Inget om att Iran, Syrien och Hamas inte erkänner Israels rätt att existera. Sune Melin