Gemensam framtid i politiken

Engagemang i både kyrka och politik har varit självklart för många i Gemensam framtids bildarsamfund. När de var som starkast som kyrkor var de också starkast företrädda i politiken.  Väckelsen har inte varit världsfrånvänd.
Däremot har dess företrädare sällan nått de högsta politiska positionerna.  De har tillhört fel parti. Som frisinnade stod de utanför såväl högerns gamla maktstrukturer som den nya demokratiska maktens centrum där arbetarrörelsen blev förhärskande. De första borgerliga regeringarna på 1970-talet innehöll visserligen flera frikyrkliga, som Jan-Erik Wikström. Men då var banden med folkpartiet under begynnande upplösning.

Från vänster ville en radikaliserad ungdomsgeneration se hela kyrkan som en motståndsrörelse. Andra, framför allt i de tidigare mindre samhällsengagerade samfunden, ville ha ett nytt parlamentariskt politiskt alternativ som direkt värnade om kristna värden. Det blev så småningom kristdemokraterna. Sedan 20 år tillbaka är nu KD det parti som samlar flest väljare också i Gemensam framtid.
När Gemensam framtid  under Almedalsveckan för första gången träder fram i offentligheten som kyrka, är alltså valet av plats och ämne logiskt. Utifrån historien är det fullt rimligt att samlas kring frågan ”När ska kyrkan lägga sig i politiken?”
Men, om man ska tro tidsandan, är det inte den fråga som kyrkan ska ställa sig just nu. Den undersökning om kyrkors trovärdighet som Gemensam framtid lät
Kairos Future göra i våras, visar tydligt att politik är det som folk allra minst anser att kyrkan ska ägna sig åt.
Det är kanske inte så svårt att förstå. Kyrkor som lierat sig med makten har vi fått för mycket av genom historien. De traditionella privatmoraliska profilfrågor som ett parti som kristdemokraterna fortfarande mest förknippas med intresserar få av dagens väljare. Och talar man mer brett om religion och politik tänker folk mest på militant och farlig islam.
Härtill ligger över huvud taget inte partipolitik i tiden. Om samhällsengagemang formuleras allmänt som att ”hjälpa människor” vill de flesta se kyrkorna ta ett ansvar. Många religionsforskare anser också att kyrkans framtida roll finns i diakonin där kyrkorna ska kunna erbjuda den allra bästa servicen och omvårdnaden på en privatiserad välfärdsmarknad.  En besläktad uppgift för kyrkan är den terapeutiska — att erbjuda människor tröst, vård och vägledning i svåra situationer.

Det är gott och rimligt. Men här finns både ett teologiskt och ett politiskt problem.
Kyrkan måste vara mer än en producent av service och tröst. Och den får inte begränsa sig till att vara en hjälpgumma när det offentliga sviker. Den kyrka som vill förmedla ett fullt evangelium måste också se och angripa de strukturer som skapar orättvisa och lidande. Politik är faktiskt ett område för kristen lydnad.