Equmeniakyrkan har precis som alla andra kyrkor i Sverige brist när det gäller pengar till alla de tjänster, bistånd och annat som är angeläget.

Det tycks som om alla vägar att öka anslag och tillsätta fler tjänster verkar besvärligt. Då tror jag att bönens väg och trons väg är framkomliga, att be Gud om det omöjliga, att våga göra det omöjliga. Kanal 10 i Älmhult kanske många har tyckt varit ett vanskligt projekt. I dag har de över 5000 sponsorer och sänder tv i Sverige, Norge och Asien. Inget har stoppat dem. Inte ens när presstödet drogs in för deras tidning Inblick på 3 miljoner gick de i sank. Tidningen fortsätter och allt rullar på i oförminskad skala. Den traditionelle frikyrkomedlemmen i dag har inte blivit fattigare, tvärtom, men alltmer sitter värden i hus, bilar och sådant som inte kan generera något till mission och diakoni. Men vänta lite: Om man belånar sitt hus för några hundratusen och köper bra aktier som ger utdelning eller värdestegring och skänker det till mission. Farligt kanske för vissa men ett bra förslag för andra!

Barn får allt större summor i arv, men nu liksom tidigare går en mycket liten del av detta in i Guds verk. Kanske skulle det vara bättre att strukturera om privatekonomin medan man lever och låta större andel gå in till Guds verk. På så vis får man uppleva glädjen att vara med och finansiera Guds verk och se hur det utvecklas istället för att invänta missionens och diakonins avveckling medan barnen blir mycket förmögna. En snedfördelning: mer till Guds verk och lite mindre till barnen när tillgångarna är stora.