Den så kallade ”Israelgrejen.”

I Sändaren 18/2018 framför Sune Fahlgren kritik mot kristna som stöder staten Israel. Det har han naturligtvis rätt att göra samtidigt som man kan ha synpunkter på statens Israels agerande i vissa situationer. Men hela artikeln ger ett intryck av att Israel bär skuld till allt som sker i konflikten. Kriget som bröt ut när staten Israel bildades startades av palestiniernas så kallade vänner, de omgivande arabiska länderna, med avsikt att besegra den nya staten och med löfte att palestinierna snart skulle få återvända. Att kriget tog en annan vändning kan väl närmast betraktas som ett mirakel.

Även om man har uppfattning om att den pågående demonstrationen är berättigad så kan man väl ändå inte betrakta den som helt fredlig. Stenkastning för hand eller med slunga och bildäcksbränning måste nog betraktas som aningen hotfullt. Att demonstrationen bara handlar om önskan att få återvända är väl inte hela sanningen. Hamas har väl i sin politik och sitt agerande visat att de bär på ett hat mot den judiska befolkningen. Redan under andra världskriget var det många palestinier som stödde nazisternas utrotning av judar och stormuftin av Jerusalem var vän med Hitler.

Visst är det sant att Västbanken är ockuperat av Israel men sällan framförs att i samband med sexdagarskriget var det inte fritt palestinskt område som ockuperades utan ett område som Jordanien ockuperat i nitton år. Gaza var före kriget ockuperat av Egypten.

Som kristna kan vi inte okritiskt stödja Israel men vi kan av bibliska skäl vara det israeliska folkets vänner. På samma sätt kan vi vara det palestinska folkets vänner, både kristna och muslimer, men inte okritiskt blunda för den ideologi som ligger bakom hatet mot judar.