Dessutom, om vi befriar de eggande förebilderna i frikyrkans ursprungshistoria från nostalgin, då tror jag att också dessa attraherar i dag. Metodismens eldhärd i Kungsträdgården tände den svenska folkväckelsen som spred sig som en löpeld och förändrade Sverige i grunden. Det är detta arv med sina relevanta Sociala principer som lagts i Equmeniakyrkans händer.

För 25 år sedan gav Baptistsamfundet Brommadialogen frihet att vända sig till sökare med en ”kyrklös” modell — i samarbete med kyrkor. På kort tid fylldes fem frikyrkor i Stockholm av tolvstegare och sökare och ”filialerna” inspirerade många kyrkor ute i landet. Det är samma ”paradigm” och arbetsformer som nu fyller Allhelgona och Katarina kyrkor.

Så sent som 2010 lyckades Djupare Liv med samma modell samla sökare i Trefaldighetskyrkan. Men vi fick sluta när endast en ”bärare” från församlingen var kvar, pastorn. I en tid när allt står och faller med att kristna delar sin egen erfarenhetsbaserade andlighet kan man inte locka sökare till en församling där bara pastorn delar. I krisen vände vi oss till Diakonilinjen, Brobygge-utbildningen och en välkänd ungdomsförsamling, men ingen lystrade till SOS-anropet — och nu är kyrkan såld.

Det finns två skäl till att jag vädjat om ”respit” för S:t Paulskyrkan så att den kan bli en modell för diakoni och evangelisation i Equmenia-kyrkan. Det är ofta inte de stora kyrkorna som är ett löfte om en ny vår för evangeliet — utan kyrkor vid vägs ände, på väg att lägga ned. Församlingen har redan lagts ner i S:t Paul, men vi har det senaste året fått uppleva de mest genuina sinnesrogudstjänster där med 30-80 besökare. Jag känner igen ”tonen” från de första gudstjänsterna i Bromma som sedan spred sig till 150 kyrkor i landet.

Det kom många till samtalskvällen i Immanuelskyrkan och mötte kyrkoledningen senaste vecka. Det gav mer-smak och mycket bra sades, men jag saknade det viktigaste — sjukdomsinsikten. En metodist och fyra ”missionare” inledningstalade, där-emot ingen baptist. Av de tre är det endast Baptistsamfundet som tagit grundproblemet på allvar — den frikyrkliga subkulturen. Utan sjukdomsinsikt förblir allehanda peppande modeller lika ofruktbara som att ”predika” på en alkoholist som inte supit färdigt och nått ”botten”.

Redan för 25 år sedan visade Birgit Karlsson, missionsföreståndare, den nödvändiga analysen och kuraget när Brommadialogen presenterades för missionsstyrelsen i en tid när vi påstods vara ”kyrkans svartmålare”. Jag glömmer aldrig hennes ord: Jag tror att många av våra församlingar har hamnat i ett sådant läge att de faktiskt behöver ett sådant ”halvvägshus” ute på Slätten — om de någonsin ska kunna bli ett hem för vår tids sökare.