Frihetskamp eller nationalism

Den senaste tiden har både Kurdistan och Katalonien genomfört folkomröstningar om självständighet och det var inte längesedan som Skottland gjorde samma sak. Det kan vara uttryck för en frihetskamp men också början på en otäck utveckling.

Det mullrar i Europa och världen. I land efter land träder separatistiska grupper fram och kräver självstyre för just sin landyta eller sitt folk. Ibland hämtar man sina argument ur en legitim ilska över den styrande centralmaktens förföljelser och förtryck. Så är exempelvis fallet med kurderna i både Turkiet, Irak och Iran, men ofta är argumenten av en helt annan karaktär.

För det första kan separatismen handla om krass ekonomi. Flera av de regioner som vill bryta sig ur respektive land utgör nämligen en förmögnare del, där invånarna vill slippa betala skatt till fattigare landsmän och provinser. Så ser det ut för de norditalienska separatiserna där regionen Veneto idag finansierar det fattiga syd-Italien, så ser det ut för Katalonien som är en verklig kassako för den spanska huvudstaden Madrid och så är fallet för de flamländska nationalisterna som vill brytta loss det rika Flandern ur Belgien så att de slipper finansiera det fattigare och franskspråkiga Vallonien. Oavsett land äventyrar ekonomisk och skatteteknisk separatism både det gemensamt finansierade samhällskontraktet och välfärden.

För det andra kan separatism vara en del i kampen mot en solidarisk asylpolitik. Då handlar det dels om finansieringen men också om människovärdet. Här finns det italienska partiet Lega Nord, som med en högerpopulistisk och främlingsfientlig agenda kämpar för ett fritt nord-Italien och här finns de belgiska högerextremisterna i partiet Vlaams Belang.

Asylfrågan var även ett bärande argument för Storbritanniens självständighetsparti (UKIP) när man krävde att öriket skulle lämna den Europeiska Unionen. Givet att man vann den fighten samtidigt som en solklar majoritet av skottarna ville stanna kvar växer nu oron för att självständighetsrörelserna i Skottland, Wales och Nordirland skall få ny luft under vingarna. Även om dessa, ofta socialdemokratiskt färgade rörelser, skiljer sig radikalt från separatisterna i Italien och Belgien skulle en eventuell självständighet för respektive riksdel innebära slutet på det trehundraåriga kungadömet så som vi känner det.

Också i Östeuropa sprider sig oron, inte minst sedan ukrainska separatister och ryska soldater först invaderade den ukrainska halvön Krim för att sedan utlysa en folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland. Eftersom nära 97 procent påstods ha röstat för en anslutning till det jättelika grannlandet dröjer sig de ryska trupperna kvar i landet. Tonläget i konflikten som skördat 10 000 liv har inte mildrats av att såväl EU, USA och FN fördömt Rysslands agerande.

Men oavsett om man vill bryta sig ur ett land för att slippa förtryck, skatt eller flyktingar väcker vår tids separatism en annan angelägen fråga. Behöver vi verkligen mer av nationalstater, gränser och nationalism? Är inte hela tanken på ett folk och en stat som magiskt hänger samman genom blod, tro och tradition direkt otrevlig och dessutom livsfarlig? Så sent som på nittiotalet var det just den här typen av etniskt motiverad separatism som öppnade helvetets portar på Balkan. Nya gränser innebar nya gränsskydd och nya väpnade konflikter.

När det Brittiska Indien avvecklades 1947 blev det knappast någon succé för de rörelser som kämpat för ett självständigt men enat Indien. I stället styckades det väldiga kejsardömet upp just utifrån människors religion och etnicitet vilket ledde till ofattbara blodbad. Enbart i Punjab dödades mer än 600 000 människor och över 14 miljoner människor tvingades på flykt mellan de nya länderna Indien, Pakistan, Bangladesh, Burma, Nepal och Sri Lanka. Allt sedan splittringen har konflikterna mellan dessa religiösa enklaver som förut levde sida vid sida i ett land bara fördjupats.  

Missförstå mig rätt. Jag missunnar varken kurder, kataloner eller skottar att få leva i fred och frihet. Tvärtom. Men frågan är om vägen till frihet verkligen går genom ny-nationalism och seperatism. I stället för blodsmystik och skarpa gränser mellan länder och folk borde vi påminna oss om att vi alla befinner oss där vi gör av en ren tillfällighet. Antingen för att vi fötts här eller flyttat hit. I stället för att rita nya gränser mellan länder, religioner och folk borde vi alltså ägna all vår kraft till att sudda ut dem.

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Bo Fjällström
Det har många gånger förundrat mig att det även inom kristenheten så självklart räknas som något positivt att nationalstaterna skall utraderas. Var i Bibeln finns det något stöd för det? Jag kan inte finna något stöd för det, tvärtom! Jes. 19:16 "Den dagen skall det finnas ett altare åt Herren mitt inne i Egypten och en stod åt Herren vid landets gräns." Apg. 17:26-27: "Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. 27Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss." Nationalstater är uppenbarligen inget problem för Gud! Om det blir en fortsättning på denna diskussion så vill jag redan i förväg påpeka att nationalstater är ett geografiskt landområde med legitima och erkända gränser. Nationalism är - precis som ordet säger - en "-ism", med allt vad det innebär av tyckanden och uppfattningar av ideologiskt slag utifrån personliga preferenser. Var alltså vänlig och håll isär dessa begrepp, "nationalstat" och "nationalism"!
Thorsten Schütte
Ett apart delproblem vid en ev, belgisk splittring: Vad händer i så fall med det tyskspråkiga området Eupen-Malmedy som Belgien knipsade av Tyskland efter första världskriget: * Tillbaka till Tyskland * Självstyrande enhet inom franskspråkiga Vallonien * Slås ihop med Luxemburg Spännande!
Sven Andersson
Bo, om du söker en biblisk modell, byt ut nation mot federation så kommer du nog betydligt närmare den. Jesu huvudärende - Guds rike - var och är ett gränsöverskridande rike. Som kristna är vi kallade att verka för det, vara dess ambassadörer i vår värld och verklighet. Vi lever dock i en tid med många motstridiga tendenser, som inte är lätt att tolka. Själv anar jag dock att många av dagens mest kritiska konflikter - i alla fall de i syd och sydöst - i botten är sociala. I så fall borde nog även dess lösningar vara det, anar jag. Kan det vara så att vi lever i en neo-nationalistisk tid, där vi gärna vill hålla kvar vid det gamla (tron på den egna statens exklusiva suveränitet) samtidigt som den nya verkligheten kräver något radikalt nytt av oss (en mer inklusiv global solidaritet) eller hur ska vi tolka vår samtid? En viktig skillnad jag kan skönja är att i det förra perspektivet uppfattas som regel migration som ett stort minus - i det senare kan det däremot utgöra ett stort plus som hör framtiden till. En framtid där Gud kallar samman alla etniciteter ("éthnos" är ordet som används i Apg 17:26f) till sitt rike - utifrån pingstens globala interkulturella modell?!