Opinion&Debatt
Ledare
Annika Ahlefelt

Frihet utan partipolitik

Partipolitik hör inte hemma i kyrkan. Demokrati kan utövas på andra sätt än genom partier, det visar frikyrkorörelsens stolta historia.

På söndag går Svenska kyrkan till val, om det nu skulle undgått någon.

Partipolitiken blomstrar, trots kritiken mot ett system som ger självaste statsministern rätt och möjlighet att yttra sig om de inre angelägenheterna. Eller för Stockholms biskop Eva Brunne att offentligt hylla statsministern för hans politik.

Gång på gång uttrycker Svenska kyrkans företrädare sin övertygelse om att partipolitik i kyrkan är en garanti för demokrati. Som om inte de klassiska frikyrkorna i Sverige arbetade i demokratisk ordning redan under sin framväxt i slutet av 1800-talet. Kanske skulle det till och med vara dags att erkänna att det var i frikyrkorna som det verkligt demokratiska arbetet växte fram. Att det var i kapell och friförsamlingar som kvinnorna fick framträdande roller, på ett sätt som under denna tid var otänkbart i samhället i övrigt, och att det var här som samhällets minsta och förtryckta både fick och kunde göra sina röster hörda.

Självaste uttåget, förlåt, massutvandringen, ur Sverige under 1800-talet berodde inte bara på fattigdom. Också på bristen på religionsfrihet och tankefrihet var en starkt bidragande faktor.

Det är alltså inte en tillfällighet att arbetarrörelse, frikyrkor och nykterhetsrörelse växte fram sida vid sida. En stark proteströrelse mot svåra sociala förhållanden men också mot förmynderi och maktmissbruk.

Att Svenska kyrkan vid denna tid var allierad med staten och makten, är ingenting vi nu ska hålla emot dem. Tiderna förändras. Men när prästen och teologen Anna-Karin Hammar i söndagens Agenda i tv fick det att låta som att det är Svenska kyrkan som alltid stått på de förtrycktas sida och att självaste Paulus var socialdemokrat, ja, då kanske en historisk tillbakablick kan vara på sin plats.

Frågan gällde om Svenska kyrkan kan anklagas för att vara vänstervriden och alltför allierad med socialdemokratin. Något som DN-journalisten och katoliken Erik Helmersson, länge hävdat.

Han är inte ensam om den uppfattningen. Boken 68-kyrkan, skriven av Johan Sunden om politiseringen av Svenska kyrkan, har gett bränsle och tyngd åt tesen att  samhällsengagemanget i Svenska kyrkan gjort gemensam sak med en profan vänsteragenda. Att de radikala studentaktivisterna från 68-rörelsen fortsatt sitt engagemang inom både kyrka och socialdemokrati.

Problemet är att en kyrka som står på de svaga och utsattas sida lätt klassifieras som vänsterinriktad. Och Svenska kyrkans företrädare hävdar fortfarande gärna att det rentav är nödvändigt för en kristen att värna de svaga via en politisk vänsterkontext.

Men så behöver det inte vara, och risken är snubblande nära att vissa grupper då blir mer ömkansvärda än andra. Palestinier mer än utsatta judar, assyrier mer än förföljda kristna, svarta sydafrikaner mer än frihetslängtande ukrainare.

Allt i världen kan på sätt och vis kallas politik. Men för att hålla partipiskan borta, hejda infiltratörer från SD och anklagelser om vänsterradikalism (till skillnad från verklig radikalism och människokärlek) då gäller det att hålla rent från partipolitiken. Och även om vi alla verkar i världen är det högst tveksamt om präster, pastorer, diakoner och andra kyrkans män och kvinnor  verkligen ska engagera sig i partipolitiken.

 

Annika Ahlefelt
010-199 34 53

Kommentera

Jättebra ledare, Annika! Hela frikyrkohistoriken rakt in i veckans aktuella kyrkoval. Borde få många väljare att tänka till. Man måste inte tillhöra ett visst parti för att vara en barmhärtig kristen! Kerstin Elworth

Helt rätt Annika, den kristna tron har inget med partipolitik att göra. Tvärtom, vi kristna ska istället påverka och styra vårt samhälle i linje med Guds vilja.

FLER NYHETER
Sekulariseringen fortsätter att öka och skeptikerna blir fler i den senaste studien av Carl Reinhold Bråkenhiel

Topplistan