Per Larssons insändare (Sändren 32/2018) om svensk utrikespolitik gentemot Israel är värt att begrunda från kristen utgångspunkt. Visst kan vi önska Israel välstånd och fred. Fred för staten Israel måste innebära en uppriktig vilja från israeliska politiker att från grunden bygga fred med de grannar som staten Israels grundare har valt att leva bland.

Vi kristna som har uppdraget att följa evangeliets fredsbudskap vet att verklig fred måste byggas underifrån genom hjärtats omvändelse, genom att se till medmänniskans bästa – att älska sin nästa som sig själv. Men den cyniska diplomatins tumregel har formulerats för länge sedan i liknelsen ”att hålla sig väl med djävulen utan att stöta sig med Gud Fader”. Så tänker inte vi kristna och så vill vi inte handla.

Därför kan vi inte göra som Stefan Löfven sägs ha gjort i sin hyllning till staten Israel. Vi kristna är inte sådana diplomater och vi kan inte tjäna två herrar.

Vårt uppdrag måste vara medkänslan med dem som berövats hus och hem, tillgång till skola, läkarvård, livsmedel, försörjning och friskt vatten. Denna medkänsla, detta engagemang är obekvämt för Israels nuvarande regering och för dem som ensidigt lyssnar till denna regerings historieskrivning. Medkänslan kan orsaka oss kostsamma förluster av vänskap med sådana medkristna som inte vill veta om det lidande som tillfogas oskyldiga palestinier, som inget hellre önskar än att få leva i fred och välstånd, där deras tidigare generationer levat sedan långt före staten Israels tillkomst.
Att det är en tillkomst som skett genom krig, stormaktsbeslut, tidigare bedrövelser och brott mot mänskligheten är något som vi väl känner till.

Vilken framtid Stefan Löfven har efter valet vet vi inte. Men som kristen vill jag be för hans omvändelse till att se och bejaka de medmänniskor som inget hellre önskar än att tillerkännas mänskliga rättigheter, att få uppleva fred och barmhärtighet samt en sådan ny regering i Israel som kan visa en uppriktig fredsvilja.