Det finns ett genuint uppdrag vi pastorer fått när det gäller predikandets konst. Vi har gått från att inte enbart beskriva ”Var står det skrivet” utan till ”Vad står det skrivet” Vi har fått redskap att försöka leta reda på vad det egentligen står i dagens texter. Det betyder att vi kan undersöka grundtexterna, grekiska och i viss mån hebreiska, se var orden kommer ifrån, kanske ana att det kan tolkas på en mängd olika sätt eller beskriva att vår svenska översättning ibland gjort sina val som man kan fundera över.

Vi har fått en fantastisk gåva i att kunna och ha tid att sätta oss in i vad orden kan få för konsekvenser om det tolkas åt det ena eller andra hållet, till exempel när det gäller påskens mysterier, vad försoningslärorna kan ha för betydelse för vår värdegrund, om domsöndagens intressanta ord om att brinna i elden, om tidsåldrar och dödsriken.

Jag uppfattar det som att det håller på att bli en förskjutning i många predikningar till att lämna  ”Vad står det skrivet” till att gå mot ”att det står skrivet”— och då tänker jag så här: Det kan vara många intressanta tankar men kanske inte alltid ge de större perspektiven.

I mitt arbete som psykoterapeut möter jag många människor som tappat sin orientering i livet, sin tillhörighet och sitt sammanhang. I de historiska texterna, i våra myter och i våra bibelberättelser finns det stora frågorna, de djupa sammanhangen och en hjälp att hitta sig själv i en större och mer grundad existens.

Låt oss inte tappa de perspektiven i våra predikningar! Det finns ett unikt uppdrag, vi får vara med och ställa de existentiella frågorna på sina spets till tänkande, kloka människor som också vill ta del av Bibelns urberättelser hämtade från grundtexterna!

Att tänka och tycka om väldigt mycket, det sköter vårt samhälle om i så många andra forum och kanske på ett mycket bättre sätt!